Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Hon gaf honom en lång, innerlig blick och tryckte
hans hand. »Ni har på en tid grymt misskänt mig
- huru kunde ni väl tro mig vara nog ovärdig, att...
att. . .»
»Nej, nej! utsäg det icke, för Guds skull! . . . Jag
tror er ju ... jag tror er om allt godt... förlåt mig! ...
Jag har varit dåraktig, har varit sårande mot min
barndomsvän, mitt lifs räddare.»
»Ack, nämn icke denna tillfälliga skuld, hvari
ni kommit till mig. Glöm detta och säg mig ännu en
gång, heligt och uppriktigt, om ni tror mig, tror mig
fullkomligt.»
Emma knäppte sina små händer, höjde sitt
tårfulla Öga och hviskade: »Heligt och uppriktigt! ja, ja!»
Att Sebastian, som lidit så många kvalfulla
stunder, som sett sig så länge misskänd, nu i glädjen öfver
att stå rentvagen inför den han älskade fattade de
små sammanknäppta händerna, var ju ej särdeles
underligt. Ej heller var det underligt, att, då han böjde
sitt hufvud, hans läppar kommo att beröra berörda
små händer. Det var ej en gång underligt - ty för
kärleken gifves det inga under: han själf är det högsta
undret - det var ej underligt, säger jag, att de båda,
efter att så länge hafva lagt band på sina talorgan,
nu lämnade dem så mycket friare lopp, till dess
slutligen läpparna tystnade alldeles utaf, och om läsaren
vill veta hvarför, så var orsaken helt enkelt den, att
nämnda läppar under onämnbar sällhet brunno mot
hvarandra.
Månen började härunder att med sitt frodiga
anlete titta in genom fönstret, och denna gång såg
han äfven en bland de skönaste syner, som vår låga
jord har att framvisa: tvenne unga, varma,
kärleksrika varelser, som nyss framstammat den första, ljufva
bekännelsen.
De unga tu kommo icke »tillbaka från sin
himmelsfärd», förr än öfversten hördes taga i dörren.
Sebastian for häftigt upp och Emma kunde med möda
kväfva ett lätt utrop. »Jag tror ungherrskapet leker
skymning», sade den fryntlige gubben. »Hu! månsken
är farligt för ungdom, min flicka lilla!» fortfor han och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
