Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
som bort mig och sedan befaller han mig dit igen,
klädd till parad på köpet. Hvilka galenskaper l Men
jag, arme stackare, måste väl lyda order.» Han
började till den ändan hyfsa om sig litet grand, ehuru
han själf nästan förskräcktes, då han i spegeln såg sitt
affallna ansikte. Men när rakknifven slätat hans haka
och han fått bukt på det upproriska håret och de
slokande mustascherna, blef hans yttre, om än icke så
blomstrande som fordom, dock vida mera intressant,
åtminstone i fruntimmersögon; ty blekheten förlänade
honom ett så mildt behag, att själfva Werther skulle
kunnat afundas honom detsamma.
Klockan precis half tre var Sebastian på Liljeholm.
Till sin förundran fann han flere ekipager stående på
gården, och han kunde däraf sluta till, att det måste
vara middagsbjudning på stället. Då han inträdde, såg
han äfven flere af öfverstens bästa vänner och grannar
församlade. Öfversten gick emot honom med en något
hemlighetsfull uppsyn och sade: »Nå, det var väl, att
du kom! Jag började frukta, att middagssupén skulle
kallna för din skull.»
»Orderna säga kl. half tre», svarade Sebastian med
en stel bugning, »och dessutom var jag verkligen icke
beredd på någon middag.»
»Hm! Det är mycket, som du icke är beredd på,
min gosse», mumlade öfversten, under det Sebastian
gick fram att hälsa på värdinnan.
Allt hvad Sebastian hörde och såg, föreföll honom
besynnerligt, men mest förundrade honom dock den
märkbara förändring, som öfverstinnan undergått. De
högröda rosorna hade lämnat hennes kinder och den
intagande, honungssöta minen hade blifvit förbytt till
en allvarlig, ja, nästan andäktig. Hennes dräkt,
fordom alltid lysande och grann, var nu svart och
utomordentligt enkel. Icke ett kulört band, icke en blomma
fanns på den släta mössan, under hvilken ej mera
några rika lockar smögo fram. De moderna behag,
som voro så hinderliga vid utflykten genom slädfönstret,
voro äfven försvunna. Kort sagdt: hon syntes nästan
vara en annan människa, och hennes hälsning var
vänlig, ehuru värdig och af mätt. Nästan icke mindre for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
