Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
undrades han, då han höjde sin sorgsna blick mot
Emma. Hon bar en hvit, utsökt smakfull sidenklädning.
Diamanter blixtrade i hennes hår, och på den svanhvita
halsen vaggade ett dyrbart pärlband. Det förekom
Sebastian, som hennes former tilltagit i rundning och
behag på den korta tid, som förflutit, sedan han sist
såg henne. Och därtill strålade hennes vackra ansikte
af den renaste glädje och det ljufvaste bryderi, då hon
besvarade hans något främmande hälsning. »Hvad i
Guds namn kommer åt henne?» tänkte Sebastian, »hon
synes vara idel glädje, ehuru hon både bör kunna se och
ana, hvad jag har lidit. - Ack, troligen har hon redan
funnit tröst i all den grannlåt, hvarmed hon smyckat
sig.» Längre hann han icke att fortsätta i sin logik,
emedan det nu tillsades, att bordet var serveradt, och
Öfversten ryckte honom i armen under anmodan, att
han skulle föra ut Emma till taffeln. Detta lät han
icke säga sig tvenne gånger, ehuru det tycktes honom
mera liknande dröm än verklighet. Men han kände
ju, huru Emmas runda, hvita arm under en lätt
darr-ning hvilade mot hans, och han såg ju tydligt, huru
hennes blick, full af ömhet, under ett förtjusande
småleende fästes på honom. Utan att dock kunna få ett
ord öfver sina läppar, förde han henne ut i matsalen,
där han vid hennes sida satte sig till det rika bordet.
Han fortfor i sin tystnad och äfvenså Ernma, hvilken
ömsom rodnade och log, hälften skälmaktigt, hälften
förläget. Detta nedstämde vår hjälte ännu mera och
betog honom matlusten till den grad, att han redan
ville låta första anrättningen gå förbi sig. »Å, för
min skull I» hviskade Emma. Huru kunde han motstå
denna bon, hvilken, så prosaisk den än i sig själf är,
likväl får en poetisk klang, då den kommer från en
vacker flickas läppar. Han tog således för sig en
ganska bastant portion, men lät också maten tysta
munnen, emedan han icke visste, huru han skulle
uttrycka sig och ännu mindre hur han skulle förklara
allt detta.
»Får jag dricka ett glas med bror Sebastian?»
ropade öfversten från sin bordsända. »Det var länge
sedan jag såg dig, min gosse. Skål!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
