Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misstaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början sväfvade mina tankar hit och dit, men
snart samlade de sig kring ett enda intressant föremål.
Detta var dock ingalunda en liten hjärt-tjuf med lockar
gula och ögon blå, som mången torde gissa; – nej,
det var den unge, snillrike målaren Gustaf B..., som
bodde i samma våning, nästan rum om rum med mig.
Det nära grannskapet hade först gifvit anledning till
vår bekantskap. En viss likstämmighet till lynne och
åsikter gjorde oss snart till vänner, och vi blefvo med
hvarje dag oumbärliga för hvarandra. Länge hade jag
med deltagande sett, att ett tungt drag af svårmod
stundom hvilade öfver den unge artistens bleka, men
ovanligt sköna och fint tecknade ansikte. Dock
afhölls jag alltid från att efterfråga orsaken af farhåga
att upprifva något gammalt sår eller att synas nyfiken.
Troligen hade han väntat sig, att jag skulle göra honom
en så beskaffad fråga, men då han såg, att den uteblef,
gick han själfmant mina önskningar till mötes och
berättade mig en lång, lång, mycket rörande kärlekshistoria,
som dock, i likhet med alla dylika, hade den
stora fördelen att oändligen kunna förkortas, – och i
få ord var denna: Han älskade – och älskades
tillbaka af en adertonårig skönhet, Leonora benämnd,
hvars i sanning förtjusande porträtt han äfven visade
mig; men flickans fader, en rik köp- och änkeman,
ville icke höra talas om denna kärlek, emedan Gustaf
ej var i besittning af någon annan full börs än den
han stundom kunde måla i handen på en Judas eller
en penningeväxlare. Nu var emellertid de unga tu’s
ömma låga så häftig, att den ville trotsa alla hinder,
äfven fadersviljan. Som likväl Leonora strängt
bevakades af sin fars Argus-ögon, hade de icke på någon
tid personligen kunnat träffas; men icke förty gick
korrespondensen lifligt genom en i alla dylika intriger
oumbärlig person: en förtrogen kammarpiga. Efter
mycket patetiskt skrifvande fram och tillbaka, hade
ändtligen Gustaf hunnit vederlägga sin älskades
invändningar, så att hon gått in på att låta enlevera sig.
Just aftonen efter denna var till enlevementet
utsatt, medan fadern då skulle resa bort på ett par
dagar i en viktig angelägenhet. Intet under således,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
