Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
»Ja, visst får du det, min gosse; jag narras aldrig.
Och en liten bössa skall du också få, med hvilken jag
vill lära dig att skjuta fåglar och ekorrar, ser du.»
»Ack, hvad det skall bli roligt!» ropade barnet i
lycklig förgätenhet af den bittra smärta, som nyss tyngt
hans själ. Ack! barnets sorger komma på fjärilsvingar,
som Bulwer säger.
Våra resande, som allt hitintills mestadels färdats
genom vilda och mörka skogar, kommo nu in i en
vidsträckt, öppen och odlad trakt, genomskuren af en
ström, där en mängd hus reste sig på afstånd och
döfva hammarslag hördes.
»Ser du? där bor jag, min gosse, där ligger
Trud-vang», sade majoren och pekade med piskskaftet på
en stor hvit byggning, hvilken höjde sig öfver de andra.
»Bor herrn i ett så grant hus?» anmärkte Sigurd
och mönstrade, liksom tviflande, majorens tarfliga yttre.
»Då är väl herrn inspektor, kan jag tänka.
»Jag är väl så fan heller!» utropade majoren
uppfarande. Därefter tillade han småleende: »Du skall
icke skåda hund efter håret, mitt barn, och det är
icke alltid just sagdt, att de, som kunna göra
drängsysslor, äro drängar. Men eljes är det’ visst hedrande
att vara en god inspektor, helst som hans möda
vanligtvis är tacklös, och han endast arbetar för andras
förkofran.»
Svadilfar, som nu såg det kära hemmet så nära,
började att med all makt påskynda sin fart, och den
hoppande Garmer gaf till ett dundrande glädjeskall,
hvilket genast och i åtskilliga tonarter besvarades från
herregården. En minut därefter störtade också en hel
rad hundar af alla möjliga storlekar i argaste språng
framåt landsvägen och uppnådde kärran, den de
ordentligt belägrade under det rysansvärdaste jubelskri. Två
stora krithvita vindthundar, som hunnit långt framför de
andra, flögo med ett väldigt skutt och till Sigurds stora
förskräckelse upp i kärran, där de stucko sina fina,
hvita nosar mot husbondens ansikte och liksom täflade
hvilken af dem, som ifrigast kunde karessera honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
