Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Då svaret tolkades, skrattade de båda herrarne
godmodigt.
På gästgif varegården, dit de snart anlände, höll
Sigurd sitt löfte och detta på ett ganska tillfredsställande
sätt. De olika själsrörelser, af hvilka han på dessa
senaste timmar af sitt lif varit liksom genomstormad,
gåfvo sig luft i en fantasi, ömsom sorglig och ömsom
vild, hvilken äfven utfördes med en så ovanlig färdighet,
att engelsmännen, som voro större musikkännare än
Sigurd föreställt sig, högt gåfvo sitt bifall tillkänna.
Men när Sigurd sedan, uppmuntrad af deras bifall,
med sin ovanligt ’klara och välljudande röst för dem
sjöng en af våra härliga folkvisor, steg deras förtjusning
öfver alla gränser, om de också uttryckte den på det
mest komiska sätt. Därefter började de sinsemellan
hviska, och resultatet af deras samtal blef en tillsägelse
åt tolken att fråga Sigurd, om han hade lust att för
utbildandet af sin talang följa dem till musikens och
sångens hemland, till Italien, dit de nu ämnade sig,
sedan de i Torneå betraktat midsommarsolen. Sigurd
ville knappt tro sina egna öron, då han hörde detta
glänsande tillbud. Att få komma till Hesperiens land, till
detta jordiska paradis, »wo die Orangen bliihn», och
som hans forne lärare i så hänförande färger för honom
afmålat - detta hade hos honom redan länge varit
en tyst, men brinnande önskan, som han dock ej ens
vågat att tänka sig att få se verkliggjord. Men nu -
o, höjd af lycka! - erbjöd honom en slump, en engelsk
nyck, tillfälle därtill. Gråtande af glädje, sträckte han
sina knäppta händer mot de båda engelsmännen och
förklarade i afbrutna ord omätligheten af sin tacksamhet,
sin glädje. Engelsmännen nickade därvid såsom kinesiska
porslinsgubbar och sågo särdeles belåtna, till och med
fryntliga, ut.
Vidare talades nu icke om den saken, ty hvad
lord Jeffrey och sir Campbell (så hette engelsmännen)
en gång hade sagt, var också sagdt. Ur deras jockey’s
garderob försågs genast Sigurd med nödvändiga
klädespersedlar, tills de hunnit närmaste stad, där de lofvade
att ekipera honom på det fullständigaste. Detta skedde
äfven, och därpå bar det af genom natt och dag till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
