Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
med en sakta, darrande knackning tillkännagaf sin
ankomst. Ett melodiskt: »Kom ini» ljöd mot honom,
och vid sitt inträde såg han, huru hertiginnan i sin
hvita dräkt och utomordentligt blek samt med förgråtna
ögon hvilade på en purpurklädd soffa i halft liggande
ställning.
»Ah! det är ni!» sade hon med matt röst, och en
svag rodnad drog sig öfver de bleka kinderna, under
det hon utsträckte sin hand mot honom; »det är ni;
jag visste det! . . . jag kände det . . . Nå, min tappre
riddare», tillade hon med ett svagt försök att le, då
hon såg, huru Sigurd rodnade och förlägen kvarstannade
vid dörren, »ni tvekar att skänka er dam er hyllning!
Kom närmare, ädle, storsinnade yngling! ...»
Hvad kunde väl Sigurd annat än åtlyda en sådan
uppmaning från sådana läppar? På samma gång
betagen af bäfvan och sällhet, skyndade han mot den
tjusande kvinnan, som nu, fattande hans hand, tryckte
den länge, varmt och innerligt, under det hon med
outsägligt uttryck af tacksamhet och ömhet fäste sina
talande ögon på honom, tills dessa slutligen fylldes af
tårar, som nu i stora pärlor började att droppa ned
på hennes fina, fylliga kinder. En af dessa tårar föll
ned på Sigurds darrande hand. Då, ej längre sig själf
mäktig, nedsjönk han på sina knän, och öfverväldigad
af de olika känslor, som stormade in på honom, började
nu ynglingen att blanda sina tårar med hennes. Så
förflöt en minut ... en minut blott . . . men dock låg
uti denna ett helt lif. Därefter lösgjorde hertiginnan
sakta sin hand och lade den välsignande på Sigurds
lockiga hufvud. Med en våldsam ansträngning reste
hon sig sedan upp och sade med en röst, i hvilken
hon förgäfves bemödade sig att nedlägga lugn och
fasthet: »Stig upp, unge man, och erinra er, hvar och
hvilka vi äro! Hvad jag ville hembära er, är ju redan
gjordt, nämligen min eviga, min gränslösa tacksamhet.
Hvad dyrbarast den ena människan har att våga för
den andra, är ju lifvet. Detta har ni vågat för mig,
för mig, den obekanta, främmande kvinnan ...»
»Främmande kvinna? säger ni! ack! ...»
stammade Sigurd med en djup suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
