Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket hade fallit ur hans darrande hand ned på däcket
och upptogs där af en underskön gosse, sona länge med
barnslig häpnad stått och betraktat honom.
Gossen stötte honom nu sakta i sidan och räckte
honom sitt fynd; hastigt slet Sigurd locken från
smycket,, gömde den vid sitt hjärta, men räckte med en
ringskattande åtbörd de glittrande stenarna åt gossen.
Denne, som naturligtvis icke förstod deras ofantliga
värde, sprang under glada hopp därifrån. Sigurd, som
emellertid genom detta afbrott vaknet till medvetande
af hvar han befann sig, gjorde en våldsam
ansträngning för att åtminstone gifva sitt yttre något sken af
lugn, ehuru det nu mer än någonsin saknades i hans
sönderslitna bröst.
En man med en simpel, grof kappa af gethår,
vårdslöst kastad öfver axlarna, men försedd med blanka,
dyrbara vapen vid sin sida och bälte, nalkades honom
nu. Med ena handen förde han den sköna gossen och
i den andra bar han det gnistrande smycket. Så
förströdda än Sigurd kände sina sinnen, tilltvingade sig
dock denne mans utseende genast hans odelade
uppmärksamhet. Aldrig hade han sett något d j arf vare,
manligare och mera aktningsbjudande ansikte, icke en
gång hans gamla fosterfaders på Trudvang. Han liksom
kände, att han hade en hjälte framför sig. Mannen i
gethårskappan stannade tätt vid hans sida och fäste på
honom en sträng, pröfvande blick. Då emellertid
Sigurd djärft mötte dessa blixtrande ögon, för hvilka
tusende darrat, förmildrades deras uttryck, och på bruten
franska frågade nu den främmande mannen med en
ton af förundran i sin manliga, välljudande röst: »Är
det ni, min herre, som tror er kunna skänka bort
sådana leksaker som dessa stenar. Detta måtte vara ett
misstag, men ni torde förlåta min lilla Demetrius, som
ännu är i den lyckliga ålder, då sådant glitter icke äger
något värde.»
»Ännu mindre värde äger det för mig», svarade
Sigurd kallt, men vördnadsfullt, och räckte det honom
tillbakalämnade smycket åter igen till gossen. »Må han
behålla det; ty kunde jag äfven därmed köpa en krona,
aldrig skall min hand vidröra detsamma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
