Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
ur tvenne dagen förut erhållna djupa sår, ett i
hufvudet och ett annat i sidan.
Det var Sigurd, som redan ärofullt kämpat sin
första strid under Markos Botzaris ögon. Ett anfall af
Jussuf Pascha hade af denne tappert blifvit
tillbakaslaget, men Sigurd, fast i sin föresats att söka döden, hade
kastat sig midt ibland fienderna och erhållit de sår,
som nu höllo honom på kvalets läger. Strax efter det
han var fallen, hade en beslöjad kvinna, som på afstånd
och till häst åtföljt Botzaris’ tappra skara, låtit upptaga
honom från stridsplatsen och fört honom till en judisk
läkare, i hvilkens hus han också nu befann sig. Med en
dyrbar ring hade hon köpt judens biträde och
tystlåtenhet; och där satt hon nu vid den lidande ynglingens
sida, lika blek som han, tryckande den blodiga hand,
som denne af vanmakt låtit nedfalla utanför sängkanten,
till sina darrande läppar, till sin stormande barm, till
sina förgråtna ögon.
Det var en skön augustikväll näst den, som
föregick den i Greklands häfder minnesvärda natten vid
Karpenisa.
I en låg, bristfällig och Öfvergifven koja, belägen i
en täck olivlund tätt utanför staden Katochi, brunno
festligt fyra höga vaxljus på ett litet bord, fullsatt med
de utvaldaste frukter och vin i gnistrande kristaller.
Golfvet var betäckt med en dyrbar turkisk matta,
hvilken liksom en låg sidenbeklädd divan bildade en
sällsam motsats till kojans i öfrigt förfallna tillstånd. I
denna divan satt hertiginnan Virginia Zagarolo, iklädd
den hvita dräkt, hvari vi först skådat henne, och nu
om möjligt skönare än då. Visserligen voro hennes
kinder något blekare, barmen mindre fyllig, men det
uttryck, som hvilade öfver de svärmiskt leende läpparna,
var så lycksaligt, att det knappast tycktes tillhöra
någon dödlig; och de strålande blickar, som då och då
kastades mot dörren, inneburo en längtan, så ljuf, så
smäktande som den, hvilken brann i kärlekegudinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
