Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
ögon, då hon fordom till någon älsklings möte nedsteg
i Greklands sköna hinder.
Ljudet af snabba steg hördes nu utanför. Med ett
sakta utrop af glädje, med purpurbegjutna kinder och
hänryckningen rnålad i det glänsande ögat, reste sig
hertiginnan och sväfvade mot dörren. Denna öppnades,
och liksom fastnaglad vid golfvet stod Sigurd, häpen,
med stirrande blickar och troende sig med ens försatt
utom verkligheten, utom tiden. Men hertiginnan
utsträckte sina armar, hennes läppar ropade »Sigurd!»
med hela det förtrollande välljudet af denna röst, som
aldrig upphört att klinga i den eldige ynglingens själ,
och hennes kärleksglödande blickar tillade ett så
omisskännligt: »Kom!» att han, icke längre mäktig sig själf,
störtade mot den himmel, han för sig såg öppen.
Man mäter icke evigheter; således ej heller den
tid, som förgick, medan hjärta saligt bäfvade mot hjärta,
läppar brunno mot läppar och blickar göto sig i
blickar, under det återseendets ljufva tårar och den
lycklig-gjorda kärlekens smältande leenden efterträdde
hvarandra endast för att uppmuntra till förnyade, ömma,
glödande kärleksbevis.
»Himmelske Gud!» utropade Sigurd knäfallande,
sedan han, om än blott till en ringa del, hunnit att
återhämta sig efter denna försmak af en obegränsad
lycka, »himmelske Gud! det var då er, som jag sett i
mina feberdrömmar, det var ni, som beslöjad sväfvade
kring mitt läger i den långa, tysta natten, då jag låg
sårad och förblödd? Det var då ni, ni, min hertiginna?»
»Icke din hertiginna, Sigurd!» utropade den sköna,
i all sin passion sublima varelsen och knäföll vid hans
sida, i det hon slog sin bländande hvita arm om hans
hals, icke din hertiginna, men din, din Virginia, din
i lifvet, din i döden. Fråga mig således ännu en gång,
men säg då: »Var det du, Virginia?»
Hon drog härvid, omotståndligt leende, Sigurds
heta kind mot sin.
»Var det du, Virginia?» stammade denne, betagen
af en tjusning, hvilken liksom upplöste hela hans varelse.
Hvad tarfvades väl annat svar på denna fråga, än
det han läste i hertiginnans lågande öga,, än det han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
