Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
är och blir ändå ett språk, som förstås af alla och
talar till allas hjärtan.»
»Jag vill kyssa din fiol, hjärtans gosse! Kyssa
honom tusen gånger och dig med», ropade den glade
gubben. »Du ville väl gifva mig en liten snärt för
den där musiken, kan jag tro, och det gjorde du rätt i,
ty ...»
»För Guds skull, förstå mig icke så, farfar!»
afbröt honom Sigurd. »Jag vill endast därmed säga, att
det i alla fall blef min lott att återkomma som jag
gick, nämligen som spelman.»
»Du har kommit som en Guds ängel, Sigurd, och
därmed bastå! Men jag får icke stå ensam och prata
med dig längre; det vore för mycket egennyttigt, då
det finnes så många andra här - ja, flere, än du
tror - hvilkas käraste önskan varit din återkomst.
Vänta mig därför här, medan jag går att förbereda
dem.» Och efter en faderlig kyss på Sigurds panna
störtade den ädle gubben ut genom dörren, hvilken
han sorgfälligt låste igen samt medtog nyckeln.
Så snart Sigurd befann sig ensam, föll han på
knä och utgöt sitt öfverfulla hjärta i en brinnande bön
till det högsta väsende, som så underbarligen ledt hans
steg genom farorna åter till det stilla hem, hvarifrån
han en gång i ungdomligt oförstånd flyktat. Visserligen
återkom han ej så ren, som han utgått, visserligen hade
hans älskande hjärta erhållit ett oläkligt sår, väl var
lifvets högsta glädje för honom försvunnen, för alltid
försvunnen; men efter alla stormar hade han dock
hunnit det lugn, som hans sorgbundna sinne hittills
förgäfves sökt och där han ostördt kunde begråta hvad
han mistat. Den ädle fosterfaderns förlåtande kärlek
hade äfven mäktigt bidragit att uppvärma de domnade
känslorna i hans bröst, och de tårar, som småningom
började att rinna utför hans bleka kinder, voro de
första ljufva, som på länge, länge lättat den tärande
bitterheten af hans saknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
