Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Ofta hade den blifvit afbruten af hans tårar och hans
mållösa förtviflan, och äfven den gamle majoren var
djupt rörd. Han hade åhört den, ömsom med bifall,
ömsom med beundran; vid andra tillfällen åter med
ett sorgligt ogillande, som han förgäfves bemödade sig
att göra strängt, ty han kände människohjärtat och
dess mäktiga passioner, från hvilka det dock aldrig
kan frigöra sig. Men döden försonar allt, och äfven
den gamle mannens ögon hade fuktats vid den
sinnes-skakande beskrifningen öfver den olyckliga hertiginnans
sista storsinnade handling, genom hvilken hon, på samma
gång hon räddade hans gunstlings lif, äfven tillkämpat
sig himmelriket, som, stängdt genom förvillelsen, åter
öppnades för uppoffringen och ångern.
»Kom till mitt hjärta, min son», sade major
Torsson till Sigurd, som dolde ansiktet i sina händer, under
det hans bröst skälfde under suckarnas tyngd. »Jag
älskar dig lika högt, ja, ännu högre, sedan du blifvit
pröfvad i lifvets skola. Du har genomgått en hård
strid, väl icke med seger, men säger icke den milde
försonaren, som i natt föddes: den, som är själf ren,
kaste första stenen.»
»Men hon? dyre fosterfader l hon P Min enda, min
eviga kärlek?» utbrast Sigurd, bönfallande.
»Detsamma gäller äfven henne, gäller oss alla.
Icke vill jag, att du skall upphöra att älska hennes
minne? Sådant vore dig icke ens värdigt, min son;
ty så högt kan du dock aldrig blifva älskad, alla
stundens beklagliga svagheter oberäknade. Lef således i
din rättvisa saknad, men låt alltjämt förädla dig, och
bär din smärta som det höfves en man. Vid ett
lugnare tillfälle skall du få kasta en blick i mitt gamla
hjärta, som äfven en gång har varmt älskat och aldrig
upphört att sakna sin första kärleks föremål.
Och nu, min son, låtom oss bedja och vända våra
tankar från jordisk kärlek till den högre kärleken, till
skaparen, som i sin allvisa godhet sändt dig dessa
pröfningar endast för att göra ditt fordom stolta sinne
ödmjukt och komma dig att förakta den hos dig då
inneboende fåfängans falska retelser.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
