Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Båda knäföllo. Några genom fönstret inträngande
solstrålar föllo i detsamma på den gamles höga panna
och omgafvo den med en helgongloria.
År hade förflutit efter senast målade uppträde, då
under en vacker junikväll samma stora engelska
res-vagn, den vi redan en gång förut sett anlända till
Trud-vang, äfven nu körde fram och höll utanför den stora
trappan. Men den gamle majoren stod där icke nu
för att liksom flera somrar förut hälsa de kära
långvägande resande. Endast Tor, Nanna och Balder samt
slutligen Sigurd, alla med den djupaste bedröfvelse
målad på sina ansikten, gingo att mottaga dem.
Vagnsdörren öppnades och ut trädde: först lord Jefrrey,
därefter sir Campbell med en vacker gosse vid handen
och sist - Gefion, skönare än någonsin, med en
spädare världsborgare i sina armar, som nu mottogs af
hennes lycklige make, under det hon själf med ett
gladt utrop kastade sig i sin moders famn och därefter
i Balders, i Tors, i barndomsvännens. För mycket
betagen af återseendets glädje, hade hon i början ej
märkt de sorgsna blickar, som mötte henne, men då
hon slutligen gjort det, utropade hon, bleknande: »Och
farfar? store Gud! farfar?»
»Han lefver, min syster! han lefver», tröstade
Sigurd, »men jag fruktar . . . kom, kom! han har redan
i dag flere gånger frågat efter dig, efter eder alla.»
Inom några ögonblick stod den bedröfvade skaran
i majorens rum. I en stor länstol satt där den gamle
mannen, visserligen fri från alla kroppsliga plågor;
men på de sista månaderna hade han tynat af såsom
en låga, hvars veke är förtärd. Gud ville belöna den
rättfärdige med den rättfärdiges stilla död.
Vid bullret, som förorsakades af de inträdande,
lyfte majoren sina sänkta ögonlock och frågade matt:
»Sigurd, äro de komna?»
»Ja, farfar! just nu», sade denne i hans öra.
Ett skimmer af stilla glädje öfverför härvid hans
bleka ansikte, och han utsträckte sin darrande hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
