Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
en till sin syssla utan att vidare växla ett ord. Äfven
detta hade blifvit en vana. Det var nog för deras
hjärtan, att de såga hvarandra friska.
Vi vilja nu beskrifva en af deras förmiddagar och
följa till den ändan först kaptenen in i hans boning,
där allting utmärkte den största ordning och snygghet,
förenade med den högsta tarflighet och enkelhet. Kapten
Malte Ehrenmalm, eller som han kallades kapten Malte,
var en skicklig snickare och hade förfärdigat nästan
alla sina möbler med egen hand. Dessa voro bastanta,
men simpla och hvitmålade. Hans hvardagsrum,
hvartill han utvalt boställshusets tämligen rymliga sal, kunde
kallas både en arsenal och ett zoologiskt museum. På
väggarna hängde nämligen en oräknelig mängd af gamla
vapen, från spjutet och armborstet ända ned till de
nyaste dubbelbössor och små puffertar, och omkring
väggarna syntes alla svenska skogarnas fyrfotadjur, från
älgen och björnen ned till ekorren och fjällmusen.
På pinnar i taket sutto äfven en mängd af våra skönaste
fåglar, dessa liksom djuren särdeles väl uppstoppade
och ordnade med pastor Ivarssons tillhjälp. Kaptenens
egen lilla tältsäng var placerad mellan en särdeles stor
björn och en dito varg, dem han båda själf skjutit
under sina djärfva jakter. Vid inträdet kastade han
en förnöjd, men äfven skarpt mönstrande blick på sitt
talrika döda sällskap, som likväl såg så lefvande ut.
Hastigt rynkades hans panna, då hans öga föll på en
utmärkt vacker svart räf, som stod vid den stora
vargens fötter.
»Bolla!» skrek han därefter, så att det sjöng i
hela huset.
På ögonblicket inskyndade en medelålders, snygg
kvinna, med ett godt, vänlig ansikte. Det var hans
hushållerska, änka efter en korporal, som han särdeles
mycket värderat.
»Hvad i brinnande häcklefjäll har hon tagit sig
för med Johan III:s öra?» skrek kaptenen, som döpt
alla sina djur, mestadels med namn ur svenska
historien. »Det sitter ju på sned som hennes egen
söta mun, när hon ännu på gamla da’r gör sig till
för manfolk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
