Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
»Icke min, utan min aflidne broders och
kompanjons. Farsot och krig hafva hemsökt min släkt, så
att Hanna och jag äro de enda kvarlefvande», svarade
juden med en tung suck.
»Huru har ni eljes funnit vårt land, sköna dam?»
sporde Ragnar den unga judinnan, hvilkens outsägligt
sköna, nästan majestätiska, ansikte och strålande ögon
på honom gjorde ett ovanligt intryck.
»O! öfver all beskrifning härligt!» utropade denna
med silfverklingande röst, »öfverallt omväxling: mörka
skogar, leende dalar, sjöar och berg . . . och när jag
undantager detta tillfälle, hafva äfven människorna visat
sig goda och vänliga ...»
En djup rodnad drog sig härvid öfver hennes fina
kinder, och hon tystnade, fåfängt sökande att kväfva
en smärtsam suck, som arbetade sig fram ur den
österländskt välformade barmen. Ragnar förstod hennes
känsla af sårad kvinnlighet, och han sk}rndade sig att
säga: »Låt icke denna obehagliga händelse föranleda
er att fatta någon ofördelaktig tanke om ert nya
fädernesland. Folket kring större städer är gemenligen elakt
och fördarfvadt samt alltid färdigt att begå kitsligheter.
På det att något dylikt emellertid icke skall kunna
förnyas, vill jag, som äfven ämnar mig till Stockholm
vara er följaktig, om ni nämligen värdigas att antaga
mig till er riddare ...»
Den sköna Hanna svarade endast med en tacksam,
vemodsfull blick. Juden återigen utgöt sig i
tacksägelser, och framkom slutligen med den ödmjuka anhållan,
att Ragnar skulle taga plats i hans rymliga och bekväma
vagn. Den unge mannen rodnade, icke litet förlägen.
Visserligen var han, som vi redan veta, ingen
jude-hatare, men att så där passera genom Stockholmsgator
vid sidan af en medlem af den så föga tolererade mosaiska
trosbekännelsen, därtill saknade han verkligen mod, i
trots af den oförklarliga tjusning, som den sköna
Hannas strålande ögonpar utöfvade på honom. Liksom
fordom Simon Petrus, började han därför att stammande
»ursäka sig». Då tårades judinnans ögon, hennes
sammetslena kinder bleknade, och med en röst, som i sig
innebar både stolthet och smärta, sade hon till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
