Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Ritter, treue Schwesterliebe
Widmet euch dies Herz;
Fordert keine andre Liebe,
Denn es macht mir Schmerz . . .
Tårar hindrade henne snart att fortsätta, och den
eljes så starka kvinnan gömde ansiktet i händerna . . .
Jag vill förbigå den scen, som nu följde. Nog af:
vi bekände ömsesidigt den kärlek, som vi hyste för
hvarandra, och utan att tänka på de hinder, som mötte
densamma, öfverlämnade vi oss under kyssar och
leenden åt stundens lycksalighet. Men då jag med de
lifligaste färger började att måla den sälla framtid,
som strålade mot oss, nedsjönk plötsligt den undersköna
flickans hufvud, under det hennes händer, som hvilade
i mina, häftigt började att darra. Därefter reste hon
sig hastigt från stolen, slog med konvulsivisk häftighet
sina armar om min hals, tryckte en lång kyss på mina
läppar och skyndade sedan från mig, lätt som ett
andeväsende. Då jag ville följa henne, vände hon sig
i dörren, tryckte handen mot hjärtat och hviskade med
toner, hvilkas djupa, oändliga smärta jag aldrig kan
förgäta: »Vel ve! ve! vår kärlek äger ej någon framtid!
Judinnan kan aldrig tillhöra en kristen.»
Jag kvarstod mållös, i hast genom några
olycksaliga sanningens ord försatt utom det paradis, hvari
jag nyss befunnit mig.
Från denna dag undvek hon sorgfälligt att träffa
mig ensam; men då Gabrieli snart därefter häftigt
insjuknade, såg jag henne ofta vid dennes sjukbädd.
Hon förrådde då den djupaste nedslagenhet, och när
hennes blick någon gång mötte min, låg däri ett
kval, en hopplöshet, som i förening med hennes
förbleknade kinder tydligare än ord, förkunnade hvad hon
lidit och ännu led. Då jag nu, ehuru själf djupt
bedröfvad, ville hviska några tröstens eller kärlekens ord,
drog hon sig genast under någon förevändning undan.
Efter åtta eller tio dagars sjukdom drog Gabrieli
sin sista suck, och allt sedan dess har jag icke sett
henne, oaktadt jag flere gånger i bref besvurit henne
om ett samtal. Äfven dessa hafva blifvit obesvarade
ända tills i dag, då hon gifvit mig den förkrossande under -
Braun. Samlade berättelser. III. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
