Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
rättelsen, att hon om några timmar härefter ämnar
anträda en resa till England och öfvergifva Sverige för
alltid. Se här!»
Ragnar räckte härvid Hannas bref till
regementspastorn, som efter dess genomläsande sorgligt skakade
på hufvudet. »Min son», sade han därefter, »när en
kvinna, som icke döljer sin kärlek, förmår att visa en
sådan fasthet och styrka i beslut, anstår det ännu mera
dig, såsom man, att följa hennes exempel. Hon vill
icke uppoffra sin tro för sin kärlek, och ehuru jag är
en kristen präst kan jag icke finna detta annat än
storsinnadt, om jag än måste beklaga, att ett så ädelt
sinne skall vara tillgif vet denna tro.»
»Ack! men jag är öfvertygad om», ropade Ragnar,
»att hon snart skulle komma att vackla i denna, endast
hon finge lyssna på vår heliga försoningslära, förkunnad
från edra läppar.»
Med ett sorgligt leende svarade regementspastorn:
»Huru kan du väl tro,, att mina svaga ord skulle kunna
förmå något öfver ett sinne, som icke en gång kunnat
böjas af den vältaligaste af alla apostlar, kärleken?»
»Men ni måste dock lofva mig att tala vid henne»,
sade Ragnar, bedjande, och tryckte hans hand nästan
krampaktigt mot sitt hjärta.
»Om hon tillåter det, gärna ...»
Klockan slog nu nio, och Ragnar for upp, blek
som en hamn, gaf regementspastorn en sorglig vink
och störtade mållös ur rummet.
Vid hans inträde i Hannas rum, satt denna i djup
sorgdräkt framför ett litet bord, från hvilket en
matt-slipad lampa göt sina dystra strålar. Hon hälsade
honom med ett svagt utrop, under det hennes
ande-bleka kinder för ett ögonblick färgades af den djupaste
rodnad. Därefter sökte hon att resa sig upp, men
krafterna sveko henne, och hon föll under en flod af
tårar åter tillbaka i soffan. Ragnar knäböjde vid hennes
sida och fattade hennes händer, som han höljde med
kyssar utan att kunna tala genom annat än suckar.
»Och detta var då den styrka jag skulle visa och
hvarom jag nätter och dagar åkallat Herran», hviskade
ändtligen judinnan med våldsam ansträngning, »men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
