Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ii
emedan han redan under de första dagarna visat
kompaniets störste öfversittare, som öfverfallit honom, ett
känbart prof på sin ovanliga styrka och vighet. Jag
hade äfven erbjudit honom att flytta ur kasernen, för
att som skrifvare biträda vid min expedition, men detta
undanbad han sig, sägande, att han icke förtjänade
något lugn. Jag yrkade således ej vidare därpå, utan
lät den gåtlike mannen, som troligen trycktes af någon
svår skuld, hafva sin vilja.
En afton, kort härefter, då jag efter spektaklets
slut nedgick från operan, träffade jag i förstugan några
bekanta, med hvilka jag började samtala. Härunder
märkte jag, att Straff stod på post vid stora uppgången.
Just som jag var i begrepp att säga god natt åt mina
vänner, fick jag se en högväxt, blek, men utmärkt
vacker dam, som åtföljdes af en äldre man med ett strängt,
förnämt utseende. Den bleka damen såg hastigt opp,
och de stora blå ögonen irrade med ett sorgligt uttryck
omkring. Händelsevis föllo de för ett ögonblick på
gardisten. En ytterlig fasa målade sig i det fina an
siktet, och med ett plågsamt anskri föll hon i sin
ledsagares armar. Jag sprang fram för att bistå henne.
»Jag tackar er», sade hennes ledsagare, »min niéce är
mycket nervsvag och ofta besvärad af dylika anfall,
som dock pläga gå öfver lika hastigt som de komma.
Mitt ekipage väntar utanför. Törs jag utbedja mig ert
bistånd att föra henne dit.» Jag mera bar än ledde
den halft sanslösa ut, men under det jag med
betjäntens tillhjälp lyfte henne i vagnen, började hon att
åter komma sig före. Efter några våldsamma suckar
ropade hon till den äldre mannen, då denne var i
begrepp att sätta sig vid hennes sida: »Gud! jag såg
honom! Mitt öga kunde ej så bedraga mig. Det var
Rodrik.» »Pall!» sade mannen med häftig röst, »skall
du då aldrig skilja dig från dessa vansinniga
föreställningar! De döda gå icke igen, kom ihåg det. Kör!»
ropade han därefter dundrande till kusken och hälsade
mig vårdslöst med handen, i detsamma vagnen rullade
bort. Jag kvarstod förvånad öfver hvad jag sett och
hört, ty det behöfdes ingen synnerlig skarpsinnighet for
att finna, att den hemlighetsfulla gardisten måste hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
