Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Ack, hon behöfde visst icke säga detta! Äfven
för den ytligaste betraktare var det synbart. Men det
var icke kroppens, det var själens lidanden, som blekt
rosorna på dessa kinder, som jagat löjet från dessa
läppar. Med skäl fruktade jag att fortsätta det
påbegynta ämnet under dansen, men när denna slutat, bad
jag henne förlåta min djärf het och bevilja mig några
ögonblicks enskildt samtal, rörande en angelägenhet,
som troligen ganska nära anginge hennes familj.
Förundrad fäste hon sina klara ögon på mig, yttrade dock
intet, men böjde hufvudet till bifall och lät sig villigt
föras till ett af de inre rummen, som var alldeles tomt.
Där satte hon sig stillatigande i en fönsternisch, och
de röda sidengardinerna bildade en sällsam kontrast
mot hennes färglösa kinder. Jag ställde mig framför
henne och hviskade efter några ögonblicks tystnad:
»Om mitt öga ej bedrog mig, härleddes er förskräckelse
i operaförstugan därifrån, att ni tyckte er se en person,
som ni länge ansett död -».
En brinnande rodnad, som dock hastigt förjagades
af förskräckelsens färg, betäckte vid dessa ord hennes
kinder! Ögonen antogo ett hemskt, stirrande uttryck,
och jag fruktade nästan, att hon äfven denna gång
skulle falla i vanmakt, men hon hämtade sig
småningom och sade med våldsam ansträngning, under det hon
ångestfullt vred sina fina, afmagrade händer: »För Guds
skull! Vet ni något om denna person? Men det är ju
omöjligt. Vi hafva haft så säkra underrättelser om hans
död. Men, himmel! Skulle . . . skulle han . . . kunna
vara ... oh!» och härvid lutade hon, dold af gardinen,
hufvudet mot den kalla väggen och snyftade hörbart.
»Själf har han väl ingenting sagt», svarade jag,
»men af en mängd omständigheter tror jag mig med
säkerhet kunna sluta till, att den person ni den aftonen
såg, är densamme, som ni och er onkel hålla för död.»
»Gud i himmeln!» suckade hon, »det var således
icke en synvilla. Han lefver ännu. Lefver den
förtappades, den öfvergifnes, den förbannades lif ... och
han . . . och jag ...» Hon tillade några ord, men de
voro så sväfvande, teå otydliga, att jag icke förstod dem.
»Är icke grefve P. hans far?» frågade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
