Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
med några af de brödkakor och ostkanter, hvilka han
själf hoptiggt, jämte en silfver penning, som han n}7ss
förut erhållit af en kunglig person, som genomrest
provinsen. Tårarna komma mig än i ögonen, när jag
tänker på denne i fattigdomens djupaste elände
ned-sjunkne gamle man, som så redligt delade sitt bröd
med den arme, förföljde gossen - och lof vad vare
Gud, att jag längre fram åtminstone blef satt i tillfälle
att rikligen belöna honom!
Långt före dagningen en höstmorgon smög sig en
af landets rikaste arftagare ut från det hus, där han
varit underkastad ett mångårigt slaflif, och började sin
äfventyrliga vandring, af en tiggare försedd med
reskost och respenningar.
Oaktadt all vanvård hade jag i följd af den
förträffligaste kropps-konstitution, uppväxt till en för mina
år tämligen stark gosse, hvadan jag vid solens uppgång
redan tillryggalagt ett betydligt vägstycke, med fötter,
nästan bevingade af min fruktan att blifva eftersatt.
Lyckligtvis hade jag ej heller mött en enda människa.
Enligt tiggarens råd gick jag nu in i en tjock skog för
att gömma mig samt hvila ut under dagens lopp.
Sedan jag stillat min hunger med en half hafrekaka
och svalkat min törst ur en vattenpuss, sjönk jag snart
i en tung sömn, ur hvilken jag först efter flere timmar
uppvaknade. Som jag först i skymningen vågade att
fortsätta min vandring, använde jag den öfriga delen
af dagen med plockandet af lingon till att förstärka
min tämligen klena matsäck.
Ett, denna gången åtminstone, gynnsamt öde, hade
dock beslutat, att min vandring hvarken skulle blifva
så lång eller så farlig, som jag föreställt mig. Då jag
nämligen brådskande fortsatt min färd flere timmar
under den mörka, regniga aftonen, kände jag mig
hastigt så uppgifven af trötthet, att jag måste nedsätta
mig på en sten utmed landsvägen. Darrande af köld
och ångest samt nu först inseende hela vidden af det
öfvergifna i min belägenhet, brast jag ut i en högljudd
gråt, som jag ej en gång förmådde hejda, då jag hörde
bullret af en vagn, som skyndsamt närmade sig. Min
klagan måste hafva väckt den åkandes uppmärksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
