Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
ty den stora berlinervagnen höll stilla, och därur
ut-steg en storväxt man, som, ledd af ljudet, närmade
sig dit, där jag satt, och frågade rned en stark, ehuru
vänlig röst, hvem jag var och hvad som fattades mig.
Då jag ideligen fortsatte att snyfta utan att kunna
svara och den främmande herren hunnit urskilja, att
han hade ett ensamt barn framför sig, tog han mig i
sina armar och bar mig till vagnen, där han gaf mig
plats vid sin sida, under det han med vänliga ord
uppmanade mig att upphöra med min gråt samt förtro
honom, hvad som fattades mig.
Detta milda tilltal, så himrnelsvidt olikt hvad jag
allt hitintills varit van vid, verkade välgörande på mitt
sinne, och jag började småningom återfå så pass lugn,
att jag kunde berätta en del af mina olycksöden.
Då jag förtrodde honom, att jag var son af grefve
P ... i Skåne, kände jag, huru han häftigt spratt till,
hvarefter jag hörde honom mumla några ord, som jag
icke kunde fatta. »Stackars barn!» fortfor han sedan,
du behöfver icke säga något vidare, ty jag tror mig
kunna gissa till allt. Försök nu blott att sofva, tills
vi hunnit fram till gästgifvaregården, där du skall få
stilla din hunger med någonting bättre än tiggarens
kakor.» Detta ljufiiga löfte jämte den främmande
herrns deltagande Ömhet gjorde, att alla mina
bekymmer veko, och den uttröttade naturen tog snart ut
sin rätt.
Jag har varit långt vidlyftigare, än jag ämnat, i
beskrifningen om mina första, olyckliga barndomsår,
men dessa stå klarast för mitt minne, troligen emedan
jag då led oskyldigt, och för att rätt kunna förklara
ynglingens tygellösa lif, var det nödvändigt att känna
barnets förtryck. Jag vill nu bli kortare, särdeles som
jag snart endast får felsteg att berätta, hvilkas blotta
nämnande kan vara tillräckligt för att afslöja vildheten
i mina lidelser.
Den ädelmodige man, som på landsvägen förbarmat
sig öfver mig, var hofmarskalken D . . ., en aflägsen
släkting till min far, med hvilken han varit
ungdomsvän, men nu lefde i ett slags osämja, liksom de flesta,
i följd af min fars stolta och obändiga lynne. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
