Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förläggarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
stone smörja oss för våra så svårt förvärfvade, men så
snart förlorade penningar. Ser du, löjtnanten och din
vän Sparfvenhöök hafva redan sagt till om en ytterst
gentil sexa. Det kunna de också alltför väl göra, ty
säkerligen hafva de snart tillskansat sig allas våra
kassor; och sedan återstår det intressantaste af allt,
nämligen att få se, hvilken af dem plockar den andra intill
sista fjädern, ty förr slutas det icke, det vet jag af
gammalt.»
»Äta den eländige Sparfvenhööks mall» utropade
jag. »Nej, jag skulle kväfvas af första biten.»
»Ät då löjtnantens, örn du tycker, att den smakar
bättre.»
»Nej, och tusen gånger nej! Vill du icke följa
med nu, så går jag till fots hem.»
»Gör det då, efter du är så oresonlig af dig. Adjö!
rolig natt och angenäma drömmar!»
Med dessa ord vände mig Akitofel helt kallsinnigt
ryggen och jag skyndade ut i den mörka natten,
hvilken jag denna gång nästan välsignade, emedan den
liksom dolde min förödmjukelse, min skam.
Någon författare har sagt: »att spela och förlora
sina pengar går nog an, men att sedan gå hem, det är
det värsta.» Har man då på köpet lika lång väg, som
jag hade denna olycksdigra natt, är det ännu
förfärligare. Jag trodde, att jag aldrig skulle hinna den korta
biten till tullen, ehuru jag gick allt hvad jag förmådde.
Jag tyckte mig oupphörligen höra tärningarnas
infernaliska slammer, ackompagneradt med detta enstafviga
men så olycksbringande imperativ: kör! Men då jag
ändtligen hunnit stadsgatan, saktade sig småningom
mina upprörda känslor. Visserligen härmades jag
fortfarande på mig själf för mitt oförlåtliga lättsinne att
så där handlöst och på några ögonblick kasta bort en
summa, hvaraf jag under en hel månad kunnat hafva
mitt uppehälle, men jag började på samma gång att
öfverlägga, huruledes denna skamliga förlust på
hedrande sätt kunde godtgöras. En ljus idé rann mig
plötsligt i sinnet! Kunde icke jag i likhet med så
många hundra andra unga poeter fore mig utgifva mina
samlade skaldeförsök, dock, som egenkärleken hviskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
