Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slotterölet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
»Men detta är ändå bra barbariskt, kära far»,
protesterade flickorna.
»Snick, snack! Ni vilja mycket hellre se edra
apfysionomier återgifna, än vår artige gäst vill måla
dem - det vet nog jag, som känner er fåfänga.»
Och därvid blef det.
Efter frukosten begaf sig således samtliga
herrskapet till löfsalen, där systrarna, som åter påtagit sina
blå koftor, efter mycket prut ändtligen af patronen
förmåddes att intaga samma ställning, i hvilken de
dagen förut blifvit funna af Sten, som dock var för artig
att särdeles länge vilja falla dem besvärlig. Men så
mycket eldigare voro dock de blickar, han fäste på
den sköna slumrerskan, som hvilade med hufvudet på
den runda armen och icke kunde hindra sig att då
och då förstulet lyfta på det hvita ögonlocket, hvarvid
genast den skönaste rodnad utbredde sig på hennes kind.
Under det Sten var sysselsatt med sin målning,
hade hans vän, som kunde vara ganska lycklig poet,
när hån någon gång fann det mödan vardt, upptagit en
blyertspenna och hastigt författat ett litet täckt poem
öfver samma händelse, hvilket han smått förlägen
lämnade den 37ngre systern, då denna erhållit tillåtelse att
resa sig ur sin låtsade dvala.
Fanns det någonsin en ung flicka, som icke varit
svag för poesi, särdeles när denna, som här var fallet,
beskrifver hennes egna änglalika behag, mildhet, oskuld
etc. etc.? Hon genomläste därför rodnande magisterns
opus och lämnade det sedan tigande, men med en
tacksam blick på honom, till systern, som gladt utropade:
»Det må jag säga! Ha vi på köpet en poet ibland
oss? Läs bara, pappa lilla! Det är alldeles för grant,
att vi skulle kunna taga det åt oss.»
Patronen uppläste nu det lilla poemet, på samma
gång öfverflödande af känsla och fint, godmodigt skämt,
hvilket allt, tillika med det rena, harmoniska språket,
visade honom, att det var författadt af en man med
icke vanliga anlag för skaldskap. »För tusan och en
till!» sade han därefter glädtigt, »det är ju riktigt
storfrämmande, som lyckan beskärt mig. En målare och
en poet. Båda af prima kvalitet. Jo, jag tackar, jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
