Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slotterölet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
oss alla, som vid dess betraktande alltid vilja skicka
våra tankar till dessa trefliga vandringsmän, hvilka
kommo ’som från höjden’ och slogo ner i skogsbygden.
Men det är sant, mor där inne har redan suttit en
timme och väntat vid kaffekannan. Det vore därför
synd att längre fresta hennes tålamod, som just icke
är af det ovanligaste slaget.»
Sten och patronen inträdde snart i en vacker
salong, där ett rikt frukostbord stod uppdukadt.
Magistern hade redan infunnit sig och stod inbegripen i
samtal med de båda systrarna, hvilka gladt och vänligt
helsade Sten god morgon. De syntes honom nu om
möjligt skönare än under gårdagen, troligen emedan de
utbytt de blå koftorna mot lätta morgonklädningar, som
tydligare förrådde behagen af deras yppiga växt. Under
det han sedan ursäktade sitt dröjsmål hos värdinnan,
ropade patronen, försiktigt framtagande teckningen, hvars
baksida han vände uppåt: Ack, om ni visste hvad jag
har fått l Ack, om ni visste det!...»
»Hvad då, lilla gubbe? Hvad då, söta pappa?»
frågade damerna i korus.
»Säg, känner ni igen de här lata sjusofverskorna?»
sade patronen och vände om bladet.
»Ah!» hviskade flickorna, högt rodnande, utan att
dock kunna vända ögonen från den vackra teckningen.
»Men är icke detta obeskedligt?» sade den äldre
med en blick på Sten, som dock ingalunda var
förebrående.
»Ack, så vackert!» ropade modern och betraktade
med moderlig stolthet sina sköna, slumrande älsklingar.
»Vågade jag anhålla», sade Sten, uppmuntrad af
systrarnas tysta bifall, »att ännu en gång få skåda er,
mina damer, endast några ögonblick i samma ställning
för att kunna göra några rättelser, hvilkas nödvändighet
jag nu inser.»
»Nej det sker då aldrig!» ropade båda med en mun.
»Tvärtom. Det skall ske genast efter det vi
ätit frukost. Edra gåsungar, tror ni icke, att en sådan
teckning är mer värd än ett tjog sådana som ni. Var
således trygg, herr Klöfverdahl, de skola, min själ, få
sofva så länge er lyster, det ansvarar jag för.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
