Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångbåtsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Sådant var gudarnas språk fordom i högan Olymp! -
Men då jag funnit i er en skaldebroder, o, låt mig
Veta ert frejdade namn, store, odödlige, säg!»
Här stötte kaptenen lilla Freudenborg häftigt i
sidan, utan att dock denne i sin ifver märkte detsamma;
men den främmande sade helt obesväradt: »Herr
auditör Freudenborg påminner mig om någonting, som varit
min skyldighet, innan jag, såsom obekant, inträngde i
herrarnas sällskap, men på ångbåtar brukar man ju
taga sig sina små friheter, hvilket jag ber herrarna
ursäkta. Eljes är jag - kallas jag -
expeditionssekreteraren Bergström till herr auditörens tjänst,
återvändande från en längre utrikes resa och ämnande
mig till Stockholm.»
Sedan han sagt detta, hvarvid kaptenen drog en
djup suck, liksom en tyngd fallit från hans bröst,
presenterade den lilla beskäftige Freudenborg i sin
ordning sina gäster för den sig så kallande
expeditionssekreteraren, hvarefter denne tog plats bland sällskapet,
och ett muntert glam och inbördes »tryckande» begynte.
Lilla Freudenborg var nu som alltid vid bålen själfva
själen i kretsen och skötte sin slef med en så
oförliknelig färdighet, att den »gyllene saften» började till den
grad minskas, att han ville begära in en »ny
uppsättning», men hindrades häri af
expeditionssekreteraren, som uttryckligen utbad sig att därom få besörja,
endast anhållande, att Freudenborg ville hafva bestyr
med tillblandningen.
»Mer än gärna, herr expeditionssekreterare Bergström,
Skaldernas skyldighet är troget att bistå hvarann.
Punschhopblandningsbesväret dock är sin egen belöning,
Och med slefven i hand byter jag ej med en gud.
Genast till andra bordet jag går mitt värf att bestyra,
Dygdädla jungfru Sofi, bringa mig arrack, citron!»
»En liten högst originell person, den där; han roar
mig verkligen», hviskade expeditionssekreteraren till
kaptenen, »och, efter hvad jag förmodar, känner ni
honom närmare.»
»Ja ers – herr expeditionssekreterare, menar jag.
Han brukar sällan försumma att hedra min båt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
