Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångbåtsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
»Tackar för äran, min bror! Jag känner mig smickrad ofantligt,
Fast jag vid brorskålar är icke just särdeles van ...»
Brorskålen dracks och beseglades rö ed ett kraftigt
handslag, hvarefter Freudenborg vände sig triumferande
till kaptenen:
»Har jag ej minsta försyn? Nu hörde du själf resultatet!
Skalder emellan, min bror, upphör båd’ ålder och rang.
De kring skönhetens sol utgöra ju alla planeter,
Sorn på sin eviga gäng broderligt lysa hvarann.
Men en skönhetens sol vi hafva ju ock här på båten;
Vet du ännu hvem hon är? Tala, berömde kapten!»
»Ja, det var sant», svarade kapten Schnell, »nu
kan jag verkligen till en viss grad stilla herrarnas
nyfikenhet beträffande vår sköna reskamrat. Jag talade
vid henne strax innan jag steg hit ned, då hon af
mig begärde några upplysningar. Jag fick då äfven
veta, att hon är en ung änkefru Fred enkrona, som
ämnar passera vintern i Stockholm. Detta är allt, hvad
jag har att berätta angående henne.»
»Fredenkrona?» upprepade expeditionssekreteraren
och skakade på hufvudet, liksom han gjort en
missräkning, men lilla Freudenborg inföll:
»Änka! Är det ej nog? Nu föll det en sten från mitt hjärta:
Änkor i kärlekens spel vinner man lättast uppå,
Om den regel är sann, att vanan är halfva naturen -
Godt! hon är änka, och jag ledig till äktenskap är.»
Med läsarens tillåtelse förflytta vi oss nu från de
glada, larmande herrarna i försalongen till den tysta
hytt, som inneslöt den vackra resanden, hvilken varit
föremål för så mycken nyfikenhet och så många poetiska
utgjutelser af vår vän Freudenborg.
Hon sitter nu vid det lilla uppslagna bordet med
ett nästan fullskrivet papper framför sig och kvarhåller
ännu pennan i den lilla, fina högra handen, medan
hon, försjunken i tankar, lutar det sköna hufvudet
mot den vänstra handen, hvilken är alldeles undangömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
