Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångbåtsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
byn för att deltaga i deras lekar, drogo sig dessa med
afsky ifrån mig. - Efter hvad jag sedermera fått veta,
hade några år förut, då jag ännu icke kunde tala, en
ung, sjuk kvinna (o, Gud! min beklagansvärda mor)
med mig på sina armar, i nästan sanslöst tillstånd
kommit till denna by, där hon af barmhärtighet fått
låna hus, hvarefter hon fallit i en svår, yrande feber,
i hvilken hon inom få dagar aflidit, utan att hon under
tiden haft ett redigt ögonblick. Under feberyrseln hade
hon dock ofta ropat efter mig och kallat mig Amanda.
Jag hade således åtminstone dopnamn; men några
vidare upplysningar måtte icke ha funnits att tillgå, ty
då ingen visste, hvar man skulle göra af mig, beslöts
på en sockenstämma, att jag på kommunens bekostnad
skulle för en ringa penning inackorderas hos ett fattigt
och elakt folk i den backstuga, hvarom jag nyss talat
som mitt första minne.
Denna rysliga belägenhet skulle dock, prisad vare
den nådige Guden! icke länge fortfara. När jag hunnit
fjärde eller femte året, användes jag att valla byns
gäss för att på något sätt godtgora den usla föda och
de vämjeliga trasor, som man kostade på mig. Jag
minnes ännu, att detta roade mig obeskrifligt, ty af det
bemötande jag rönt, hade jag blifvit skygg för
människor och kände mig därför aldrig gladare, än då jag
med mina kacklande vänner framför mig om
morgnarna fick drifva ut från byn med en hård hafrekaka
till dagkost.
En vacker höstdag, då jag sålunda befann mig
ute på fältet, såg jag en herre med en liten håf i
handen och en aflång blecklåda på bröstet komma
mot mig. Han stannade och betraktade mig noga.
Mina stora blå ögon och mitt rika, gullgula, ehuru
tofviga och okammade hår måste hafva tilldragit sig
hans uppmärksamhet, ty han trädde närmare och
tilltalade mig så mildt, att jag tyckte mig aldrig hafva
hört någonting ljufligare.
»Hvad heter du, mitt snälla barn?» hade han
endast frågat, men dessa få ord, de första vänliga, som
någonsin blifvit riktade till mig, gjorde så godt i mitt
lilla hjärta, att jag blef ordentligt rörd, och två stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
