Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångbåtsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
»Kom, stackars lilla och följ mig till byn!» sade
han nu och fattade min lilla, smutsiga hand.
»Nej, för all del l» ropade jag och lösgjorde
handen. »Jag törs inte gå från gässen, för si då får jag
så mycke’, mycke’ stryk, så ...»
»Det är sant, tjänsten framför allt!» medgaf den
främmande herrn, men ropade sedan åt en gosse, som
han såg komma på den närbelägna landsvägen. Gossen
hörsammade kallelsen och åtog sig att tills vidare
förrätta mitt viktiga åliggande mot ersättning af en
handfull nya, blänkande kopparslantar.
Och nu hoppade jag gladt vid den vänlige
främlingens sida från mina befjädrade vänner, föga anande,
att jag aldrig mer skulle återse dem här i världen.
Hvad som sedan hände i byn, minnes jag icke.
Men jag vet, att min nya beskyddare där talat vid en
häradsdomare, som tillika var föreståndare för
fattigförsörjningen och som med glädje omfattade ett så
godt tillfälle att blifva af med »landstrykarungen». -
(Den, som nu får mig, hoppas jag ej så gärna vill
blifva mig kvitt.) Hvad jag kommer ihåg är det, att
jag samma dag for första gången i mitt lif satt i en
vagn och fick åka. Gud vet, huru länge, samt att jag
slutligen kom till ett ställe med många, många stora
hus, som tycktes aldrig vilja taga slut. Detta var
mitt första inträde i Stockholm.
Jag behöfver väl icke säga dig, att den
natur-forskande herrn, som, stadd på jakt efter fjärilar och
andra insekter, i stället fångade mig, icke var någon
annan än min fosterfader, min vän, min make, den
redan så ryktbare entomologen. Han var vid denna
tid anställd vid zoologiska museum och hade därjämte
någon annan befattning, som gaf honom utkomst, dock
icke i Öfverflöd. Fredenbergs rika gods tillföll honom
först några år senare efter en hans gamla tant, känd för
sina besynnerligheter. Det var således icke utan
verklig uppoffring, som den ädelsinnade mannen antog sig
mig, det arrna, öfvergifna barnet. Han kunde
emellertid af många skäl icke hafva mig hemma hos sig,
emedan han lefde på ungkarlsfot och icke hade eget
hushåll. Utom det, att jag skulle hafva anställt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
