Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångbåtsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
ryslig förödelse bland hans kära fjärilar, flugor och
skalbaggar, skulle äfven mitt uppträdande naturligtvis
blifvit ett rikt ämne för skvallret, hvilket den
blygsamme vetenskapsmannen fruktade mera än allt annat.
Han satte mig därför få dagar efter ankomsten till
hufvudstaden i pension hos en beskedlig änkefru, van
vid mindre barns handledning. Där börjades nu ett
helt annat lif för mig, och jag trodde mig i början
vara försatt i himmeln, om hvilken jag hört en gammal
blind gumma i byn några gånger tala. Om jag än
icke lärt något annat under mina första bedröfliga
barndomsår, hade jag åtminstone fått lära att lyda,
och detta kom mig nu förträffligt väl till pass. Den
ömma behandlingen och den goda födan gjorde, att
jag förundransvärdt hastigt växte till. Solbrännan och
fräknarna försvunno; det gullgula håret, som utgjorde
min goda fostermors synnerliga glädje att få ansa, föll
nu långt ned på den hvita halsen i rika, naturliga
lockar; de förut magra kinderna blefvo fylliga och
rosiga - med ett ord, inom få månader blef jag »den
sötaste lilla unge man vill se»; så påstodo åtminstone
de, som sågo mig. Hvarje söndagseftermiddag kom
min fosterfader på ett par timmars besök, bäfvande
alltid då med sig någon liten gåfva till mig, och den
hjärtegode mannen tycktes ordentligt njuta af att hela
långa stunden hålla mig på sitt knä, emellanåt
tagande sig en väldig pris snus, hvarvid det icke sällan
hände, att mina ögon fingo litet med af den
traktat, som enkom var ämnad för hans näsa; men så van
som jag blifvit vid vida värre plågor, skrattade jag
endast däråt, hvilket högeligen tycktes fägna honom,
som då kallade mig sin lilla spartanska, sin sköldmö
m. m.
Så förflöto fem eller sex år. Af naturen begåfvad
med god fattningsförmåga, hade jag under min
fostermors ledning gjort ganska stora framsteg. Då sjuknade
hastigt denna goda, förträffliga kvinna, som nu älskade
mig med en moders hela Ömhet, och inom få dagar
var hon borta till min gränslösa sorg och oersättliga
förlust. Min fosterfader, som under tiden erhållit arfvet
efter sin tant, ehuru han ännu icke bosatt sig på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
