Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett slädparti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
mande ända från Västmanland, icke härstädes äger
några bekanta.»
Återigen en rodnad af förvirring, åtföljd af ett
besynnerligt ögonkast! Den vänliga kommerserådinnan
skyndade nu att föra henne in, och kommerserådet
fattade i samma ändamål min arm. »Se så, nu har jag
hjälpt henne på trallen», tänkte jag under vägen. »Må
hon nu spela sina kort bäst hon kan! Men jag skulle
vilja gifva till min bästa ridhäst för att komma under
fund med hennes hemlighet.»
En halftimme därefter infördes jag af min
beskäftiga värd i den öfverbefolkade salongen, uti all min
härlighet, d. v. s. iklädd min uniform, högtiden till
prydnad, och jag tror mig utan skryt kunna säga, att
mitt uppträdande väckte en allmän sensation. Mitt
silfver fördunklade genast husarernas guld, och allas
ögon, de skönas i synnerhet, började att lita till mig.
Bland de inbjudna kavalleri-officerarna fann jag till min
icke ringa glädje flera bekanta, som alla voro särdeles
upprymda efter en nyss intagen lukullisk frukost,
under hvilken de ädlaste viner flutit i strömmar. På
det ej heller jag skulle blifva lottlös i åtnjutandet
af dessa Guds gåfvor, hade kommerserådet i ett
litet sidorum låtit duka upp ett bord för mig,
sviktande under rätternas mängd och försedt med ett helt
batteri af flaskor och buteljer. Dit inbjöds jag nu
efter min presentation för åtskilliga notabiliteter jämte
brudgum och brud, den förre en lång, herkuliskt byggd
v. häradshöfding, som varit nog näsvis att lägga sina
snaror för en rik flicka på kavalleriofficerens eljes af
gammal häfd fridlysta område, den senare, en liten
fin-bildad och täck varelse med sänkta ögon och icke
obetydligt blek, hvilket i förbigående sagdt dock föreföll
rnig ganska naturligt; - ty - »ytterligheterna hade
ju närmat sig hvarandra». Flera af raina glada
krigskamrater hade på värdens uppmaning följt mig till
frukostbordet, för att vara vittnen till min aptit,
hvilken ej heller, tack vare de klena gästgifvaregårdarna
under vägen, visade sig vara af det måttligaste slaget.
När min första hunger var stillad, hälsades jag så
flitigt välkommen medels glas på glas af de ypperligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
