Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett slädparti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
er», utropade jag beslutsamt, i det jag hastigt insåg
det öfvergifna i hennes belägenhet. Därefter reste jag
mig upp och gaf kusken anvisning att taga af åt
vänster på närmaste strandgata. Som min släda, enligt
hvad jag förut berättat, var den sista i filen, skedde
detta vårt försvinnande ur sällskapet alldeles oförmärkt,
och snart befunno vi oss, tack vare kommerserådets
ypperliga hästar, utom Helsingörs tull och på stora
chausséen till Köpenhamn.
Vi sutto länge tysta vid hvarandras sida,
hvarunder jag hade god tid att anställa tämligen oangenäma
betraktelser angående det besatta i det äfventyr, hvari
jag så handlöst kastat mig, och jag förebrådde mig själf
min veklighet att hafva låtit tvenne strålande ögon till
den grad få makt öfver mina handlingar, som, det
insåg jag nu tydligt, nog skulle blifva uttydda till
det värsta. Hvad skulle kommerserådet och hans
gäster tänka om mig och min dam, då de märkt
vårt försvinnande, och huru skulle jag val själf
sedermera nöjaktigt kunna redogöra för detsamma? Skulle
ej detta under flera dagar blifva allmänna
samtalsämnet såväl i den goda staden H .... som i hela den
kringliggande orten? Visserligen ursäktades på den
tiden lättsinniga upptåg mer än nu, särdeles när de
be-gingos af unga gardesofficerare, men det, hvari jag nu
var invecklad, gick dock något för långt, äfven i mina
egna ögon. Och likväl, hur skulle jag väl kunnat handla
annorlunda än jag gjort? Var det ej min ovillkorliga
skyldighet att förhjälpa en ung, skön kvinna -
äfventy-rerska eller icke ur - den brydsamma ställning, hvari
hon råkat genom mitt lättsinniga upptåg? Men hvem
var väl då denna besynnerliga kvinna, denna tjusande
siren? Hvarför nekade hon mig hvarje skymt af
förtroende och lät mig endast blindt underkasta mig
hennes vilja?
Efter att hafva gjort mig dessa och tusende andra
frågor, drog jag slutligen en djup suck, som kom min
sköna reskamrat att vakna upp ur de betraktelser, i
hvilka äfven hon försjunkit. Hon vände sig då hastigt
till rnig och sade med mild, välljudande röst i den
klara, månbelysta vinterkvällen: »Ni tycks vara oro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
