Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett slädparti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
är här, fri och räddad ur sin djäfvulska omgifnings
klor. Himmelske Gud! jag tackar dig l»
Eugene knäppte härvid sina händer, böjde sitt
hufvud, och hans läppar rörde sig tyst i en varm bön
till den makt, som så nådigt afböjt följderna af hans
dårskap.
Med ett ansikte, som strålade af glädje och
tillfredsställelse, fortfor han därefter: »För att gå i
ordning med frågorna, bör du således veta, att jag i fjol
somras kom att göra Matildas bekantskap. Hon hade
nyss ingått en tvungen förlofning med den rike, men
vämjelige major v. P., som är en yngre halfbror till
hennes förmyndare och aflägsna släkting, den i hela
orten för sin omänskliga hårdhet kände lagmannen O., i
hvilkens hus hon, efter sina medellösa föräldrars
frånfälle, blifvit upptagen och där ätit den fattiges bröd
under alla upptänkliga förödmjukelser. Hon hade
emellertid erhållit en förträfflig uppfostran tillsammans med
lagmannens egna döttrar, hvilka hon dock fördunklade,
liksom solen stjärnorna. Hennes ovanliga skönhet och
det hemliga lidandet att se sig förenad med en sådan
man som major P., hvilket det endast ofullkomligt
lyckades henne att dölja, gjorde, att jag genast fäste
mig vid hennes person. Min deltagande
uppmärksamhet tycktes röra henne. Vi råkades allt oftare, och
nog af, vi bekände snart för hvarandra vår ömsesidiga
tillgifvenhet. Hon förtrodde mig sin afsky för major
P. och svor att hellre dö än blifva hans maka.
Alldenstund jag själf var rik och således i detta fall hade
en sorgfri framtid att erbjuda henne, vände jag mig,
som det ägnar och anstår en hederlig karl, till major
P. själf för att förmå honom att afstå sina anspråk på
en hand, som endast med tvång kunde läggas i hans.
Majorens enda svar blef en utmaning, och följden af
vår duell känner du. Genast efter min ankomst hit
sände jag min gamle trotjänare, Andersson, till Sverige
med uppmaning till Matilda att fly ur sin förtryckares
hus för a,tt dela min landsflykt. Jag hade icke
misstagit mig på hennes ädla och trofasta hjärta. Hon
kom, och du med henne, som ofta, ofta, hört mig tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
