Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Med läsarens gunstiga tillåtelse vilja vi helt tyst
aflägsna oss från den odödlige sångaren, som nu, för
att tala rätt poetiskt, »på tonernas vingar sväfvar uti
högre regioner kring ljusets zoner» - samt återvända
till det ställe, där denna lilla berättelse tog sin början
och, med Guds hjälp, äfven skall få sitt slut.
Den hederlige trädgårdsdrängen Erik hade, därvid
följande både plikt och böjelse, varit sin fästmö, den
vackra Malin, behjälplig vid blommornas vattnande.
Därefter hade han gått till andra sysslor, sedan han
dock förut ihärdigt, men förgäfves, sökt att erhålla en
liten »puss» från den älskades läppar. Hon hade envist
sagt »fyl» och hållit sin bruna, men välformade hand
framför sina täcka läppar, hvilka han varit nog
obelef-vad att kalla »munstycket», i det han begärt att få
låna detsamma till ett litet, ett endaste, »bloss».
»Ack, de där råa bönderna!» hade Malin äfven
h viskat för sig själf, under det Erik aflägsnat sig.
Emellertid stod Malin kvar bredvid en hög solros.
I anledning af kvällens inträdande hade väl denna
upphört att vända sitt stora gullhåriga hufvud mot
älsklingen däruppe, och nedfällt detsamma, liksom
sorgsen öfver att den otacksamme så föga brytt sig om
hennes många blickar och vinkar under en lång,
sjutton timmars sommardag. Men Malin, den svällande
törnrosen, tycktes nu först börja att lefva upp.
Eldigare än hennes granne om dagen, vände hon sitt
sköna hufvud och lyssnade - och lyssnade - och
lyssnade i nordens sommarskymning, den härligaste
som gifves.
Plötsligen tycktes hon hafva förnummit det ljud,
som hon så begärligt lyssnat efter, ty ett både
glädje-och kärleksfullt leende krusade hennes mun. På afstånd
hördes också ett doft mullrande, ej olikt en sig hastigt
närmande åskas. Mullrandet kom allt närmare. Det
hade redan vuxit till dån . . .
»Det är kungen! Det är kungen!» hviskade flickan.
»Så fort åker endast Tor och Gustaf - och ack! Han!
han är med honom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
