Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Hvilken denne han egentligen var, får läsaren på
Ögonblicket veta, ty nästan lika fort som Malins tanke,
flög en hofvagn fram mot slottet och höll stilla några
steg från den blomsterrabatt, där flickan stod.
I densamma befunno sig »tjusarekonungen» och
hans då nyss förklarade gunstling, Gustaf Mauritz
Armfeldt, hvilken man sedan, kanske icke utan skäl,
kallat Nordens Alcibiades, ty så skön, så kraftfull i all
sin veklighet, satt han där vid sidan af sin välgörare,
sin både i snille och veklighet öfverlägsne konung.
Sedan konungen lätt och behagligt hoppat ur
vagnen, sade han till en page, som skyndat ut:
»Hvar äro Bellman, Sergel och Schröderheim?»
»De äro icke här, ers majestät ...»
»Hvad vill detta säga?» ropade konungen, och ett
moln af vrede for hastigt öfver hans eljes så milda
ansikte. »Du har väl icke kunnat glömma att befalla
dem hit?»
»Nej, ers majestät! Redan i dag morse . . .»
»Nog», afbröt konungen tvärt och vände sig på
klacken. »Hvilken höjd af oförskämdhet», mumlade
han därefter, »att så gäckas med en konung, med mig!
Och jag, som beredt mig på en glad afton; - detta
skola de dyrt få umgälla.»
»Lämna mig, Armfeldt l Jag vill vara ensam,
ensam, förstår du» - sade han med sträng röst till
gunstlingen och gick med häftiga steg in i slottet.
Men Armfeldt, långt ifrån att taga illa vid sig
öfver denna för gunstlingar vanligtvis så förfärliga
tillsägelse, emedan deras högsta önskan är att ständigt få
vara »skuggan af sin konung», Armfeldt, säga vi, log
tvärt om helt förnöjd och kastade en eldig blick på
den vackra trädgårdsflickan, som, högt rodnande, ännu
kvarstod på samma ställe. Därefter upptog han sin
näsduk, liksom för att snyta sig, men innan han åter
stoppade in den, tycktes det nästan, som om han
därmed vinkat ned åt parken.
Malin å sin sida bugade sig ned och afbröt en
liten tusenskön.
Så snart Armfeldt sett detta, vände han sig om
och gick nedåt en allé med afmätta steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
