Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
»Tystl tyst! har jag ju sagt dig», hviskade Bellman
torrt, under det hans spejande öga likväl nyfiket
beskådade den springande, som ref sig i håret, slog sig
för bröstet och emellanåt snyftade öfverljudt.
Den förtviflade karlen, som först märkte de trenne
herrarna, då han kommit dem helt nära, hejdade nu
sitt språng och stod där alldeles handfallen och full
af blygsel öfver det starka känsloutbrott han visat.
»Hvad är det åt dig, stackars Erik?» frågade
Bellman, som kände trädgårdsdrängen af gammalt.
»Ack, hjälp mej, bäste herr hofsekterl För Guds
skull, hjälp mej l» ropade Erik och fattade Bellman i
armen. »Vet hofsektern, att den förb- Armfeldt där
borta håller på att kyssa min fästmö, min vackra, söta
fästmö - den satans slynanl Hjälp mej! hjälp! Hon
satt nyss i hans Jena, och nu . . . kanske ...»
»Hur fan tycker du, att jag kan hjälpa den
saken, min kära Erik? Men det faller mig något in.
Hvar äro de?»
»Där borta på en bänk i den tätaste parken»,
snyftade Erik och pekade med handen.
»Visa mig då dit. Det kan icke skada, att man
drifver en smula med den där nya gunstlingen. Vänta
mig här, go’ vänner. Jag är strax tillbaka.»
»Akta dig», varnade Schröderheim; »man bör
aldrig lägga sig mellan barken och trädet, och besinna
dessutom, att en gunstling är en half kung.
»Å strunt!» sade Bellman. »Det är icke denna
gången tjufpojkaktighet af mig; jag vill hjälpa Erik,
som han begärt, och jag tänker därvid på skriften och
den fattige mannens lamb. - Kom, Erik!»
Bellman och Erik försvunno bland träden, och
ehuru det kunde vara roligt nog att följa dem på deras
upptäcktsresa, anse vi det dock klokast att för denna
gången låta bli, af fruktan att vi kunde upptäcka mera,
än vi sedan böra beskrifva. Det enda vi anse oss böra
säga, är, att Bellman liksom den där lilla hunden i mamsell
Bremers roman Nina, kom i hög tid, äfvensom att
han, fruktande något allt för häftigt utbrott af Eriks
svartsjuka, förmått denne genombeskedlige gosse att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
