Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
som mera bars än leddes fram mot slottet af sina
båda vänner, hvilka af hjärtat instämde i samma bön,
ty äfven de voro fullt beredda på ohjälplig onåd.
Pågen visade dem in i ett kabinett, där konungen
befann sig.
Där stod han, midt på golfvet, men nu så olik
en »tjusare», som någon kunde vara det. Vreden
ljungade ur de stora brandenburgska ögonen och hans
fina,, smärta gestalt darrade lindrigt.
Efter en lång tystnad, som tycktes de trenne
vännerna ett helt sekel, sade han med en sträng röst,
ur hvilken det vanliga välljudet var alldeles försvunnet:
»Är det så, mina herrar, som I efterkommen er
konungs befallningar? Har jag förtjänat detta af er?
just er?»
»Nådige herrel . . .» stammade Schröderheim.
»Tyst! när jag talar. Du, Schröderheim, och du,
Sergel, äro hädanefter förvisade ur mitt närmare
umgänge.»
Schröderheim nedfällde hufvudet på bröstet, men
Sergel rätade upp sin kraftiga figur och gick med stolta
steg åt dörren.
»Hvad vill detta säga? Stanna, min herrel Har
jag ännu befallt er att gå?» ropade konungen.
Därefter vändande sig till Bellman, sade han med ännu
strängare röst: »Och dig, Bellman, dig, som jag älskat
så mycket, huru kunde du, huru vågade du,
otacksamme?» - -
Bellman, hvars darrande ben ej längre förmådde
bära honom, föll nu på knä och började, i brist på
annat, att läsa en sorts syndabekännelse. »Jag fattig,
syndig människa - jag trodde, att det var Armfeldt
- med synd född - om jag vetat, att det var ers
majestät - som jämväl i alla sina lifsdagar ...»
Plötsligen snodde konungen omkring på klacken,
slog till ett gällt skratt, klappade händerna och
utropade: »Ack, detta är gudomligt! Stig upp, för all
del, min käre Bellman, och kommen hit, I andre bägge
mina vänner, så vill jag förklara mig . . .
Sen I, det var icke utan, att jag var litet
förtörnad på er, som låtit mig vänta, hvilket I väl veten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
