Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
att jag ej tycker om, och jag hade äfven beslutat att
läxa upp er en smula. Jag bad därför Armfeldt lämna
mig ensam och gick in i mina rum, men där trifdes
jag icke länge, utan företog nu en promenad i parken.
Huru jag nu gick hit och dit i min förargelse och
fördjupade mig i parken, hörde jag plötsligt ett
tass-lände ljud och dess emellan några små som allra
sötaste smällar; jag smög mig då ljudlöst fram och såg,
omsorgsfullt gömd bakom en tät buske, huru min kära
Armfeldt satt med min vackra trädgårdsflicka på knäet
och spelade rollen af den ömmaste herde. I kunnen
aldrig föreställa er hvad det föreföll mig löjligt att höra
honom, alla våra skönaste hofdamers förtjusning, nu sitta
och hviska sina vanliga heliga bedyranden om evig
trohet och kärlek för en simpel piga. - Nå, nå, bra
vacker är hon ändå, det får man medgifva. - Men
som jag tyckte, att det var synd om den stackars
be-dårade flickan, som ännu gjorde motstånd, ehuru svagt,
ämnade jag just träda upp som hennes goda ängel, då
jag i detsamma fick se min käre Bellman
framsmygande från ett annat håll för att åskåda den ömma
scenen. Sedan han gjort det några ögonblick, drog
han sig ett litet stycke tillbaka och började nu på
det besattaste vis att gala, gnägga och jama. Nu rann
mig en lustig tanke i hågen; och på samma gång
Armfeldt for upp, skrämd af dessa ljud, stack jag fram
mitt hufvud och befallde, honom med en åtbörd att
genast förfoga sig till slottet. Han lydde naturligtvis
utan att den förskräckta flickan, som gömt ansiktet i
händerna, kunnat märka min närvaro. Därefter sprang
jag fram mot Bellman, där han gömt sig, för att
inbilla honom, att det var mig, som han stört med sin
näsvishet. Detta lyckades mig förträffligt; ty jag såg,
huru förfärligt den arme syndaren bleknade, innan han
hals Öfver hufvud begaf sig på flykten. Var det icke
syperbt, mina vänner? Jag ville icke hafva denna
aftons lilla händelse oupplefvad för mycket godt; ty
primo har jag räddat en flickas dygd, secundo har jag
fått något att bry min kära Gustaf Mauritz för och
tertio har jag gifvit min sölmakare till sångare en skarp
läxa ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
