Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinskontrollören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
var äfven högvälborne herr grefven Polycarpus Emanuel
Balthazar Curt Knut Carl Schweltenborg af Ljungheda.
Han var den siste af sin frejdade ätt och en ännu ung
man, mycket liten till växten, med blekt, fräknigt
ansikte och hvitt, raggigt hår, hvilket oftast, i anseende
till grefvens motvilja för ett så skarpt vapen som saxen,
föll ett godt stycke nedöfver rockkragen. Det enda,
som var stort tilltaget hos grefve Polycarpus
Schweltenborg, var hans näsa, men denna var också alldeles
ofantlig och tydde onekligen på ädel race, där hon snedt
sköt fram, snarlik en palsternacka, ur det lilla,
utmärglade ansiktet, af hvars trekantiga yta hon vetat
att tillskansa sig brorslotten. Af denna korta
beskrifning finner läsaren, att vår grefve och
brännvinskontrollör icke var särdeles frikostigt begåfvad i kroppsligt
hänseende. Om möjligt sämre var han det i andligt.
Hans för ett tiotal af år tillbaka aflidne herr fader,
gamle grefve Polycarpus Schweltenborg, som ännu ägde
ett halft hemman kvar af det fordom betydliga
familjegodset Ljungheda, hade visserligen ett par år igenom
bestått kost och husrum åt en gammal afsigkommen
magister mot dennes åtagande att undervisa unga grefve
Polycarpus i bokliga konster och vetenskaper; men alla
magisterns försök hade olyckligtvis återstudsat mot den
sjudubbla hjälm, inom hvilken den greflige lärjungens
hjärna (n. b. om han någonsin ärft eri sådan) låg förvarad.
Gamle grefve Schweltenborg hade emellertid tröstat
både sig och magistern därmed, att bristande
fattningsgåfva hos familjens yngre ledamöter varit vanlig sedan
århundraden tillbaka, hvilket dock icke hindrat dem
att vid mognare år hinna statens högsta värdigheter.
Så hade t. ex. en grefve Schweltenborg under
drottning Christinas tid blifvit president i Svea hofrätt utan
att ens kunna skrifva sitt namn. En annan
Schweltenborg hade fått en hög beställning i Ingermanland utan
att veta hvar det låg och därför i stället begifvit sig
till Pomern, där han först erhållit upplysning om sitt
misstag. Så klena dessa tröstegrunder än voro, höll
dem dock magistern till godo, och tyckte sig hafva
utfört ett riktigt Herkulesarbete, då han hunnit så långt
med sin elev, att denne kunde krafsa ihop några kråk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
