Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinskontrollören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
hufvudet. Och huru räkningen i ett så illa möbleradt
hufvud skulle blifva, är lätt att gissa. Hans förmän,
som erhållit en vänlig vink från generaltulldirektören,
blundade dock helt beskedligt åt hans oduglighet och
läto tjänsten skötas af en simpel vaktmästare.
Nu hade grefve Polycarpus riktiga sötebrödsdagar
några år bortåt och betraktades nästan som ett
underverk i den lilla staden, där man förut sällan eller aldrig
sett någon grefve. Trogen sin ungdomsböjelse undvek
han sorgfälligt allt bildadt umgänge, utan sökte sina
förströelser bland stadens bodbetjänter, »gentilare»
gesäller och handtverkaredöttrar, bland hvilka han
obe-stridt fick spela rollen af lejon. Det hviskades till och
med om en ömmare förbindelse mellan honom och en
yngre pottmåkare-änka, som från pottmakerska gärna
ville stiga till grefvinna och som dessutom ägde en
liten gård i staden jämte hundra riksdaler i räntor.
Hennes stolta förhoppningar hade troligen äfven gått i
fullbordan, om ej just vid denna tid
generaltulldirektören af den omutliga döden blifvit kallad till
general-visitation i den himmelska tullkammaren och fått en
barsk efterträdare, som genast beslutat att hålla
hetsjakt efter de förnämsta, om ej alla oduglingarna inom
verket. Att vår stackars grefve Polycarpus ej kunde
undgå att falla som ett bland de första offren för den
höge ämbetsmannens ordningssinne, torde knappast
behöfva sägas. Med tjänstens förlust följde äfven den af
pottmakerskans hand. Hennes äregirighet hade måst
vika för hennes klokhet, och hon lät vår stackars
grefve icke otydligt förstå, att den, som icke kunnat
sköta sin tjänst, ej heller kunde sköta henne, hennes
gård och hennes penningar.
Tvenne gånger hade det således lyckats vår grefve
att hugga tag i »kronans kaka», men båda gångerna
hade hon blifvit honom frånryckt. Hvad återstod nu
att försöka?
Att tänka själf, var en sak, hvarmed Polycarpus
aldrig befattat sig. Han gjorde det ej heller nu, ehuru
nöden stod för dörren. Lyckligtvis förbarmade sig
tullförvaltaren i staden öfver honom och lät kalla honom
till sig. Tullförvaltaren var en skämtsam, men äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
