Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinskontrollören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
fader naturligtvis ovetande, som aldrig skulle tillåtit ett
så himmelsskriande förbiseende af rang och börd.
Men bäst som vår Polycarpus dansade fram sitt
lif, örn ej just på rosor, dock på log- eller kroggolf,
samt därstädes firade sina skönaste triumfer, ville
olyckan, att gamla grefven en vacker dag häftigt insjuknade
och var inom trenne dagar samlad hos sina höga fäder.
Förut hade han dock under några rediga ögonblick för
sonen upptäckt husets bedröfliga ställning. Den lilla
egendomen var intecknad långt öfver värdet och komme
troligen strax efter begrafningen att gå under klubban.
Det bästa råd han nu hade att gifva honom vore, att
han (sonen) begåfve sig till Stockholm för att uppsöka
dåvarande generaltulldirektören, äfven en släkting, samt
hos denne anhålla om en tjänst vid tullen. »Hans
farfar», sade den döende, »var gift rned en
fröken-grefvinna Schweltenborg, kusin till min far, och han
kan icke undgå att hjälpa en så nära anhörig af vida
äldre familj än hans egen. Men kalla honom icke
»onkel», då detta så illa upptogs af öfverste Dunder...»
Här tystnade den gamle, utan att kunna få fram
granaten, och dessa voro hans sista begripliga ord.
Några timmar därefter var han död.
Så snart grefve Polycarpus, numera den siste af
sin ätt, nedsatt sin faders kvarlefvor i det fordom
ståtliga, men nu förfallna familjegrafkoret i Ljungheda
kyrka, samt öfverlämnat egendomen åt kreditorerna,
begaf han sig till hufvudstaden att uppsöka
general-tulldirektören. Denne, som var aristokrat och
dessutom känd för släktkärlek, tog icke saken så noga som
öfverste Dundergranat, utan lofvade att göra sitt bästa,
ehuru han ej kunde göra annat än ruska på hufvudet
öfver en tjänstsökande med så föga rekommenderande
i sitt yttre. Men han tröstade sig därmed, att redan
förut i tullverkets tjänst befunnos möjligen ännu större
stackare. För att dock få sin unga frände så långt
som möjligt aflägsnad från sin person, gaf han honom
en plats högt upp i Norrland. Tjänsten hörde
visserligen till de underordnade - men öfversteg ändå vida
förmågan hos en person, som icke kunde skrifva med
annat än hieroglyfer och icke räkna annorledes än i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
