Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tjänstgörande major
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
280
ringaste utan sin betjänts tillstånd. Det bevisar väl
icke annat, än att sådana herrar i grunden äro fega,
och att det endast är den makt, som krigsartiklarna
förläna, hvilken gör dem så katiga mot alla, som stå
under deras direkta befäl, men hvilken katighet
upphör, då de träffa på ännu ilsknare naturer, af hvilka
de på något sätt bero.
Vi hafva nu föga att tillägga.
Före kl. 12 inlämnade den lille öfversten sin
afskedsansökan, hvarefter han fick tillstånd att afresa
med sina tennsoldater och den arga rapphönshunden.
Tjänstgörande majoren blef mycket riktigt dömd till
trenne månaders högvakt, och sedan han om hösten
undergått densamma, erhöll han befälet öfver några
krono-arbetskompanier, vid hvilka han dock gjorde sig
så förhatad, att han redan fjorton dagar efter sin
ankomst blef så illa stympad af en knifbeväpnad svensk
bravo, att han nödgades taga afsked, och lefver han nu
på pension, suckande under sin frus järnspira, som med
hvarje dag blir tyngre, honom till rättvist straff, därför
att han fordom så fegt missbrukat förmanskapet.
Sedan nu Rummelbergs regemente erhållit en
human chef och en human förste major, som båda veta
att rätta sig efter den. nya tidens idéer och fordringar,
kan det i hållning och »militärisk esprit» mäta sig med
hvilket annat som helst, hvilket förhållande ytterligare
ger skäl för den satsen, som också alltmera gör sig
gällande, nämligen att
med lampor kommer man längst.
Ur »Berättelser, Reseminnen m. m.»
Stockholm, 1850.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
