Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjälp i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Som mitt ridderliga sinne icke kunde bestrida
detta argument, kufvade jag min hetta och båd henne
endast, i så lugn ton som det var mig möjligt, att hon
skulle tillsäga hålikarlen om häst i första dagningen.
Till min stora lättnad befriade mig nu ändtligen
den leda plågoanden från sin förhatliga närvaro, men
som hon, därutinnaft lik hela sitt kön, icke var hågad
att afstå från sista ordet, hörde jag henne ännu i dörren
brumma någonting, hvaraf jag dock icke kunde
urskilja annat än ordet: »knektslok». Visserligen ljöd
detta outsägligen illa i mina öron, och min
fänriksstolthet sattes därvid på ett ganska hårdt prof, men dels
hade den trötthet jag kände satt mig »hors de combat»,
dels var jag ändtligen nog klok att inse, huru liten ära
härvidlag vore att vinna, äfven i händelse af seger, hvilken
dock kunnat blifva ganska tvifvelaktig, då hon troligen
icke var i saknad af allierade på detta hyggliga ställe.
Med all den resignation, hvaraf en adertonårig yngling
kan vara mäktig, aftog jag därför min nya
uniforms-surtout, insvepte sedan min smärta lekamen i den vida
ryttarekappan, blåste ut ljusdanken och kastade mig
med en suck på det usla, osnygga lägret, där
Sömn och hunger stridde båda
Om ynglingen, men sömnen vann,
och snart låg jag försänkt i den ljufvaste dröm om
hemmet och återseendets glädje. Nu, likasom flere
föregående nätter, tyckte jag mig se, huruledes min
fars kämpagestalt stapplade mot mig på det hedrande
träbenet; huru han öppnade sina armar och slöt mig,
det enda barnet, till sitt kärleksrika hjärta, som numera
uteslutande klappade för mig, sedan döden för länge
sedan beröfvat honom maka och tvenne äldre syskon
till mig. Allt sedan jag skickades till Karlberg, hade
jag icke återsett min far. Jag hade gjort hastiga
framsteg och erhållit de utmärktaste betyg, hvilket gladde
mig långt mer för hans, än för min egen skull. Hvad
under då, om jag drömde om honom, den gamle, gode!
l trots af den eländiga bädden var min sömn lika
långvarig som tung, och jag vaknade icke förrän solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
