Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvita frun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
»Jag är gammal och obeväpnad», sade nu
öfversten lugnt. »Jag ger mig, men ve eder, om I
begag-nen styrkans rätt att förolämpa oskulden och
skönheten! ...»
»Ni har mitt ord», svarade anföraren. »En
port-chäs finnes här i beredskap för denna unga dam, som
måste följa mig, icke allenast nu, utan genom hela
lifvet. Ni, min herre, jämte det äldre fruntimret, torde
förblifva i er vagn för att af mitt folk föras till säkert
ställe.»
Och utan att höra mina ångestrop, lyfte han mig
ur vagnen, satte mig i portchäsen, som tillbommades,
och så ... bar det af. På alla mina böner, alla mina
frågor, fick jag endast det svar, »att jag kunde vara
fullkomligt lugn, att det, som skedde, endast var till
mitt eget bästa o. s. v.» Den ton, hvarmed detta sades,
var så bestämd, men tillika så belefvad . . . jag kunde
nästan säga öm ... att jag verkligen något lugnade
mig. Som du vet, har jag äfven alltid varit känd för
mitt nästan manliga mod, och du minnes, att jag, då
vi ännu voro grannar, under barndomens lekar oftast
öfverträffade mina egna bröder i d j arf het . . . Ingen
backe var mig för brant under kälkåkningen, ingen
häst för yr på våra ridter . . . Detta kom mig nu till
pass . . . och liksom Fritiof kände jag »snarare harm
än sorg». Jag beslöt således att icke vidare yttra ett
ord . . . Afståndet från landsvägen till mitt fängelse
måste icke hafva varit särdeles långt . . . Snart hörde
jag, huru mina bärares tunga steg hemskt genljödo i
ett hvalf . . . huru jag sedan bars upp för en oändlig
mängd af trappor . . . och slutligen nedsattes. Då
portchäsdörren öppnades, befann jag mig i detta rum
... väl upplyst och möbleradt . . . och såg framför
mig endast negern och en maskerad kvinna, som
pekade på ett dukadt bord jämte en svällande bädd och
frågade mig, hvad jag hade att befalla ... På alla
de frågor, jag nu gjorde dem, förblefvo de stumma
som marmorstoder . . . Vredgad befallde jag dem då
att gå ... De aflägsnade sig äfven . . . och nu först
gaf jag luft åt min smärta . . . Förtviflad nedsjönk
jag framför ett med rödt sammet behängdt bord -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
