Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvita frun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
818
jag min hand fattas, och i samma ögonblick släcktes
lyktan. Jag fördes nu fram några steg - därefter
vändes åt en annan sida - en dörr öppnades ... ett
bländande ljussken från gnistrande kristall-kronor mötte
mig, och i detsamma omslöts jag – af min fars, tant
Gretas, öfverstens och gamla baron S:s armar, under
det jag hörde en glad hjärtlig röst ropa: »Har jag icke
vunnit vårt vad, Amanda, eller huru?»
»Och härmedels, min son, ger jag dig rättighet
att genast taga ut det», sade min far, i det han förde
mig, som var halft vanmäktig af öfverraskning, mot
den leende . . . kusin Gösta, som nu - hvilken
oförskämdhet! - begagnande sig af min »konsternation»,
helt ogeneradt tryckte en varm kyss på mina läppar.
I detsamma speltes det upp en vals, och - ännu
oförskämdare - slog han, utan att »bjuda upp», sin
arm om mitt lif och svängde omkring med mig flera
hvarf. Min far och tant Greta, baron S. och Öfversten,
som utgjorde hela sällskapet, »togo» likaledes »ihop»
och skuttade af alla krafter. Jag för min del, stackars
liten, »hvita fru», visste icke annat, än att jag på en
gång blifvit försatt i dårskapens värld; men då jag såg
in i min kavaljers glada, vänliga öga, märkte jag, för
att nyttja ett h vardagsuttryck, »hvad klockan var
slagen» - och då ändtligen kusin Gösta återförde mig
till min far, som, pustande efter dansen, nedsjunkit i
en fåtölj, sade denne på sitt vanliga skämtsamma vis:
»Nej, tack, min baron, var så god och behåll!»
Gösta såg med glädjedruckna ögon frågande på
mig . . .
Den »hvita frun» sjönk i hans famn.
Detta var allt för mycket beskedligt gjordt af »hvita
frun»! hör jag dig nu utropa. »Hon borde hafva
plågat herr Gösta en smula för all den pina och
förskräckelse han på ett så pojkaktigt sätt ådragit henne.
Ja, jag går så långt, att hon icke alls borde hafva tagit
honom till nåder ...»
Sakta, sakta, min nådiga! Hör först hvad som
länder till hans ursäkt. Till en början torde det
således böra sägas, att »kusin Gösta», som jag nu är nog
lycklig att få kalla min Gösta, älskat mig allt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
