Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvita frun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
vågar jag dock säga, att jag var föga rädd; en känsla,
som dessutom är tämligen sällspord hos mig, trots
mitt kön. På köpet var jag allvarligt kär, och detta
gjorde väl äfven sitt till att stålsätta mitt mod, hvilket
jag föresatte mig icke skola blifva mindre än »furstens
af Gerolstein» i de orimliga »parisiska mysterierna»,
då han befann sig inläst i den där ohyggliga källaren,
som alltmera fylldes af vatten, tills detta gick upp i
halsgropen på hans höghet, och råttorna,, för att rädda
sina dyra lif, höllo en infernalisk dans på hans
durch-lauchtigste höga hjässa. Visst syntes min belägenhet
förtviflad, men hvad var den i alla fall för en småsak
mot hans! Jag kunde ju blott blifva ertappad under
rymningsförsöket, och till skydd mot alla »fräcka
för-närmelser» hade jag ju - dolken, omsorgsfullt gömd
i min barm. Det stärker kuraget, må du tro, att vara
beväpnad . . . Strax före tolf hörde jag, huru låset
omvreds till dörren af mitt fängelse. Negern inträdde
och gaf mig ett tecken, i det han satte en blindlykta
på bordet. Jag vinkade honom till mig, men han
gjorde en nekande åtbörd, pekade först på studsaren,
sedan på blindlyktan, och försvann.
Nu skulle då det stora vågspelet utföras, och jag
bekänner, att jag började darra. Det är, minsann,
ej heller just så roligt för en ung flicka att spela ett
gammalt spöke . . . Men i detsamma slog klockan.
Med en förtviflad ansträngning fattade jag blindlyktan,
öppnade fängelsedörren och trippade helt dristeligen ut.
Ingen lefvande själ syntes till genom den hvita slöja
jag bar. Med afmätta, ehuru tämligen sviktande steg,
vandrade jag nu utför den ena trappan efter den andra.
Du skulle sett mig bara . . . och ännu större skada,
att jag icke kunde se mig själf. Aldrig har jag väl
varit och aldrig kan jag komma i en narraktigare
belägenhet, men jag tröstar mig ändå därmed, att det
bevisade behjärtenhet. P]tt dunkelt minne, vid hvilket
jag spratt till, framställde sig nu plötsligt för min själ,
just då jag hunnit till slutet af torntrappan och stod
i begrepp att taga af till vänster enligt föreskriften . . .
men jag skakade endast med en lätt suck på hufvudet
därvid och framgick mot den stora pelaren. Där kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
