Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkparaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
också må vara. Men jordens »väldiga» skola ju äfven
fördrifva tiden med någonting, och då omsorgen för
folkens väl naturligtvis ej kan upptaga stor del af den
långa sommardagen, är det ett litet rätt artigt nöje att
kunna ställa upp tjugu- eller trettiotusen dockor för att
låta dem flytta sig hit och dit, låta dem omkläda sig
då och då - alldeles som små flickor göra med sina
ännu mindre älsklingar. Soldaten i ledet är dessutom
den fullkomligaste bild af blind lydnad, som man kan
tänka sig. Ej under därför, om ett fursteöga gärna
hvilar därpå.
Hvad exercisen på Nötebo kyrkogård beträffar, så
ville den ej riktigt gå af det lilla skälet, att
knektarnas fingrar blifvit tämligen styfva af den starka kölden.
Alla löjtnantens eder, så passande för dagen och
platsen, ville ej hjälpa. Dock fordrar rättvisan att erkänna,
det han mindre svor därför, att han var ond, utan
mest för att det skulle så vara, ty eder höra till
exercisen som korpar till åteln. Exercisen är ett verk,
som bäst välsignas under djäfvulens åkallan. Detta
påminner mig om en anekdot. En gammal, from, nu
afliden öfverste P. vid B. regemente hörde en gång en
skicklig rekryt-officer svära grundligt framför sitt led.
Han förmanade honom då att aflägga denna syndiga
vana. Några dagar därefter kom öfversten till samma
officer, och då exercisen gick illa, frågade han orsaken.
»Det kommer sig däraf, att öfversten förbjudit mig att
svära», svarade officern. »Ack svär då, i Jesu namn!»
sade gubben, suckade och gick sina färde.
Men på kyrkogården ville, som sagdt är,
kraftuttrycken icke hjälpa. En mängd bondfolk af båda
könen både samlat sig för att se på de ståtliga
»soldaterna», och mången rödbrusig jänta stod med tårar i
ögonen, beklagande sin fästman, som sträckte sig så
grann i ledet, men slet så ondt för samma grannlåts
skull.
»Herre Gud! hvad den lyttnanten ’åbäkar’ sej!»
sade en stor, långhårig bonde till sin granne. »Han
ä’ annars en så rar herre, men nu har falle fan farit
i honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
