Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karaktären af Brauns skaldskap var åtminstone i hans
första diktsamlingar särdeles lätt att angifva; den var
öfvervägande skämtsam, satirisk, lekande, stundom yr ända till
det uppsluppna. Det var i mycket en återspegling af en
viss sida utaf hela vår nations medfödda och genom alla
öden troget bevarade skaplynne, det var mer ännu, det var,
för att begagna en djuptänkt granskares ord (Talis Qualis i
förordet till »Borup»), »en trogen, stundom endast alltför
trogen, spegel, som återgaf det vanartade i tiden, det
konventionella i sederna, det tillgjorda i umgänget, det ihåliga i
uppfostran, det lösliga i äktenskapet, lycksökeriet inom
samhällslifvet, hyckleriet inom kyrkan, flärden inom de olika
samhällsklasserna, rikedomens råhet, ifrarens ofördragsamhet och
uniformens öfversitteri; med ett ord, denna poesi rörde sig
inom samma krets, som den komiska fantasien alltid haft och
alltid kommer att hafva till jaktmark: de mänskliga
bristfälligheterna; genom att i åskådliga drag återgifva dem, samt
därigenom upplösa dem och prisgifva dem åt löjet, har denna
dikt uppvisat sin fullmakt inför poesiens dombord». Kritiken
anmärkte, att under det Braun sålunda svängde sin gissel
åt alla håll eller öfvergifvet lekte med stundens företeelser,
hände det, att han stundom blef antingen tämligen prosaisk
eller väl mycket »ungkarlsmässigt grofkornig», och att
dessutom bland alla hans verkliga kvickheter funnes åtskilligt,
som endast var burleskt eller frivolt, utan att äga den äkta
kvickhetens berättigande; publiken lät detta passera, den höll
till godo till och med med de snärtar, hvarmed poeten då och
då träffade en eller annan dess ömmare sida, – det var
endast den öfverkloka själfbelåtenheten, som med gudsnådlig
harm uppreste sig däremot, – och den valde honom, oaktadt
alla hans himmelsskriande olater och närgångenheter, till sin
favorit, af omotståndlig sympati för det i hans dikter
öfverallt framträdande ädla lefnadsmod, som älskar drufvan och
kärleken, emedan de äro goda gudars gåfva, för detta lätta
skämt, som likt en ung yrhätta fattar den buttra klokskapen
i armen och dansar omkring med den mot dess vilja, för
dessa många drag äfven af ett manligt allvar och af hjärtats
ömmaste poesi».[1]
Efter hand som Braun utvecklade allt större och större
litterär verksamhet, visade det sig emellertid, att denna lyra
ägde många flera strängar, än man från början anat. Det
allvarliga började alltmer och mer göra sig gällande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
