Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befästa sin plats invid det glada, och man upptäckte, att
själfva detta skämt ej alltid, som förr, var blott af det lätta
slag, som endast fladdrar, utan att detta högre, som känner
och känner på ett ädelt sätt, ja som i sitt leende öga stundom
krossar en ofrivillig tår. Med andra ord, man fann och
erkände, att man här hade att göra med en humorist, och man
anade till slut, att denna löjets sångmö ägde en hemlig sorg.
»Det är icke riktigt helt med vår glada vän Braun!» sade
man; en och annan gick längre och beklagade, att han redan
i sin bästa mannaålder blifvit »blaserad», att han äfven i
sammanlefnaden icke sällan var »ledsam» och sålunda illa
motsvarade deras billiga förväntan, hvilka gjort sig den
föreställningen om Braun, att han för en bål punsch skulle när
som helst vara färdig att gifva sällskapet en munter afton
till bästa. Det är sant, att man ofta just i sådant afseende
misstog sig på mannen, det är en sanning, att en
öfvermätthet i skaldens senare period röjde sig äfven i hans dikter
och att det fanns »solfläckar i denna glada själ». Men de
hade en djupare grund, än världen kände.
Poesien hade lyckats skingra ynglingens missmod, för
mannens sorger skulle den i stället blifva ett uttryck. Detta
skedde honom ofrivilligt. När smärtan öfver skingrade
illusioner och bortblåsta hulda drömmar bemäktigade sig hans
själ, försökte han visserligen i det längsta att le ännu, att
skratta ännu sitt gamla lustiga och fulltonande skratt, men
det blef tvunget och någon gång till och med platt, ty han
var för litet artist att i detta fall vara mäktig af en
fullkomlig objektivitet, och hans hjärta måste lyda högre order än
konstens. »Förlusten af en ungdomsvän, vid hvilken han
hängde med hela sitt väsens trofasthet, – och en vänsällare
karaktär än W. v. Braun har jorden icke burit, – gaf hans
lefnadsglädje det första såret; ett annat, ännu djupare, gaf
honom den ädla och sköna flickas bortgång, vid hvilken han,
mindre med sina förhoppningar, än med sitt hjärtas stilla
dyrkan, hade fästat sig från sina första ynglingaår.» Från
den stund detta hans själs ideal, fröken Ebba v. Braun, hans
kusin (dotter af majoren C. H. v. Braun,) oförmodadt lämnade
det jordiska – d. 8 juli 1843 –, var skalden aldrig mer den
samme som förr; han lekte ännu någon gång på lyran, han
försökte att leka af hjärtans lust, men lyran själf var en gång
för alla förstämd, och det lyckades honom aldrig mer att
stämma dessa strängar till den forna skära och klingande
renheten. Men han växte under detta till man, och mycket
hos honom blef genom dessa hans pröfningar sofradt, till och
med förädladt; vittnesbörden härom äro i hans senaste
diktsamlingar många, de utgöra på samma gång sannskyldiga
smycken inom vår allvarliga lyriska litteratur.
Brauns sorg vid förlusten af föremålet för hans »enda,
sanna kärlek» skildras tillräckligt genom några å andra
ställen (hos Adlersparre och i »Grupper och Personnager»)
meddelade bref; Adlersparre omnämner den originella och rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
