Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idé, Braun hade, att genom »bref till den döda» sätta sig i
ett slags rapport till aflidna, bref, hvilka voro ämnade att
tryckas först efter hans död, men genom hvilka hans vänner
då, enligt hans egna ord, skulle få »blicka in i djupet af hans
stackars hjärta». Dessa bref hafva verkligen existerat;
enligt skaldens uttryckliga förordnande skulle de efter hans död
tillvaratagas af hans broder, kaptenen Theodor v. Braun, och
af honom öfverlämnas till offentligheten, men oaktadt den
noggrannaste undersökning af W. v. Brauns papper
omedelbart efter hans frånfälle hafva de icke kunnat finnas. Det
sannolika är, att poeten under något ögonblick af den djupaste
melankoli under sin sista sjukdom själf tillintetgjort dem,
emellertid upptäcktes efter honom en promemoria, upptagande
dag och »afgångsort» för alla dessa »Bref till den aflidna»,
nämligen ett för hvarje år på Ebba v. Brauns dödsdag från
och med 1844 till 1857; de hafva varit skrifna från mycket
olika ställen, – en naturlig följd af brefskrifvarens ständiga
peregrinationer och oroliga flyttningar från en ort till en annan,
– ett är sålunda angifvet vara skrifvet från Lidingön, ett
annat från Köpenhamn, ett tredje från Barnängen, ett fjärde
från Antwerpen, o. s. v, men det är tydligt, att hvarhelst
Braun för ögonblicket befann sig, hemma i fäderneslandet
eller på utflykter, glömde han aldrig sin älskades dödsdag
och underlät aldrig att på denna dag nedskrifva de tankar,
hvartill minnet om »Hilma» inspirerade honom, och att gifva
dessa tankar formen af en saknadens dufvopost. Förlusten
af dessa bref måste betraktas lika stor ur psykologisk
synpunkt som ur estetisk; det korta prof af ett utaf dessa bref,
som Adlersparre sett sig i stånd att meddela i sin uppsats
öfver Braun, angifver förmodligen icke exakt »i hvilken tonart
denna korrespondens var hållen», åtminstone icke fullständigt,
– förutsatt, att själfva det ifrågavarande utdraget hos
Adlersparre verkligen tillhör serien af de bref, om hvilka här är
fråga.
Det är, för att sammanfatta det senast sagda, en
obestridlig skillnad mellan den W. v. Braun, debutanten, hvilken,
såsom han själf yttrar i ett af sina företal, »ehuru endast en
olärd kriksknekt, med godt mod frammarscherade på konstens
stora exercisplats», och den Braun, hvilken i ett senare
stadium, med bruten hälsa och med djupt sårad själ, väl ännu
höll lunken i ledet, men endast med stor själfbehärskning
och snarare med martyrens mod än med den friska kämpens.
Hvad litteraturen därpå kan sägas hafva förlorat i ett afseende,
har den emellertid vunnit i ett annat. Vi hafva fått W. v.
Brauns allvarliga dikter, hvilka sedda i sammanhang och
grupperade för sig själfva i stället för att, som hittills, vara
bortblandade i ett virrvarr af mycket olikartade skaldestycken,
utgöra en dyrbar skatt af äkta poesi, hjärtats lika väl som
öfvertygelsens, känslans lika väl som den manliga
frimodighetens. Jag tvekar icke att uttala, att såvida icke Braun
från början genom sin specialitet som skämtets och de kvicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
