Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likartade dikter, jämte smånoveller och berättelser, vanligen under
kalendernamn, och hvart och ett arbete hälsades redan på
förhand af publiken med bifallsrop.
Visserligen kastade Braun bland massan af sina skrifter
fram åtskilligt underhaltigt gods, till och med sådant som
hade föga annan förtjänst än den kittlande tvetydigheten i
en tämligen sjelfsvåldig skepnad – måhända ett någon
gång beräknadt offer åt den »stora» publikens smak – men
i det hela visade sig omisskännligt det äkta skapande snillet
och antog den elegiska natur, som i vår poesi så ofta är
parad med satir och öfverdådigt gyckel. »Vid sidan af Brauns
litterära frivolitet», säger en kritiker[1],
»vid sidan af hans
ungkarlsmässiga grofkornighet, hans prosaismer, o. s. v.,
skall man öfverallt i hans skrifter träffa de mest slående
exempel af helt olika, till och med alldeles motsatt art: man
skall träffa det äkta lefnadsmodet, som älskar drufvan och
kärleken, emedan de äro gudars gåfva, det lätta skämtet,
som likt en ung yrhätta fattar den buttra klokskapen i armen
och dansar omkring med den mot dess vilja, den fina satiren,
som i förbigående kittlar en med taggarna af – en
törnrosbukett... man skall finna ett drag af manligt allvar, liksom
å andra sidan af hjärtats ömmaste poesi, nästan af rörande
känslighet. Detta är sådant som blott en på förhand mot
mannen intagen kritik kunnat förbise eller skänka en
underordnad uppmärksamhet.»
Ett omdöme, hvaröfver Braun själf ofta uttryckte sin
innerliga belåtenhet, och med rätta, var det som uttalades af
K. A. Hagberg (Shakspeares öfversättare) i »Studier, kritiker
och notiser» år 1844. »Spelande kvickhet» (heter det) »godt
humör, grofkornighet och till och med någon gång plumphet
förena sig på ett underbart sätt hos von Braun med mycken
finhet, ja..... jag vågar säga det, renhet i sinne. Ty man
må säga hvad man vill om Brauns själfsvåldighet (den där
ock, det må erkännas, stundom går nog långt), den är likväl
icke på bottnen så ond som mången under en finare yta
dold fariseisk vällustighet. Den, som kan dikta en dikt så
fin, så eterisk, så sant oskyldig som En syn (där skalden står
och tittar genom ett nyckelhål och åskådar hur en ung flicka stiger
ur sin bädd), han kan, när han vill, svinga sig upp i poesiens
himmelrike, där allt är rent dem renom. Det är från sådana
stycken som man bör taga måttstocken till bedömandet af
Braun, och han har rättighet att fordra det. Ty i dem ligger
<i>kärnan</i< af hans poetiska varelse, nämligen det allvar, som
berättigar honom att drifva spe med tillgjordhetens »Den där»
och »Det där», med ett ord, med de förskämda själar, som,
uf fruktan för sina egna onda tankar, icke våga se naturen
sådan den är.
Brauns skaldskap har många sidor. I visst fall skulle
man äfven kunna kalla honom för Sverges Béranger. »I sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
